Illamående

Torsdag blev visst lika med en dag av illamående. Den första dosen kom på förmiddagen när jag kämpade mig igenom dagens första STAC-stretching. Det här med att stretcha überstela höfter är verkligen ingen lek. Efter en kvart på stretchingmattan mår jag som om jag har genomgått en timmes hård massage. Lite snurrig, lätt illamående (Linda, du är inte ensam) och allmänt skum. Misstänker att det är rätt välbehövligt att släppa på alla spänningar som jag har gått (sprungit) och samlat på mig de senaste åren…

Andra vågens illamående kom precis efter jobbet, en halvtimme efter att jag hade haft min sista kund och jag parkerade mig framför en skivstång för att köra några lätta marklyft. En kollega slöt upp som teknikpolis (tack!) och allmän pepphjälp och de ”lätta” lyften slutade lite lätt oplanerat på 80% av max och en jäkla massa lyft runt 60-70%. Fick smått tunnelseende på slutet, och som pricken över i:t var det ju återigen dags att stretcha igenom de där höfterna (två gånger om dagen, fem dagar i veckan för de allra stelaste delarna…) och PANG – känslan på bussen hem var likt en ordentlig baksmälla toppat med ett skakande nervsystem som var jämförbart med känslan jag skulle ha haft om jag hade dragit i mig tio koppar kaffe på stående fot. Vet inte vad jag ska göra för att tacka kroppen för att den orkar med mig, annat än att garantera att vi är på väg att bli starkare och smidigare än någonsin…det borde väl räcka? Det och en torsdagskväll med välbehövliga tapas.

Stretching monkey style.