STAC
-
Vapen
Septembers första löppass klarades av idag, tillika det näst sista inför Tjejmilen. Mina ben är så sjukt mycket lättare än jag är van vid och hjärtat slår starkare än någonsin, och under stretchingen efter min snabba halvmil försökte jag analysera vad det beror på. Jag har ju inte sprungit i närheten lika mycket den senaste tiden som jag tidigare har gjort, och det i sig är ju tillräckligt intressant i sammanhanget, men jag kom fram till tre pusselbitar som jag tror är helt avgörande för mina just nu ovanligt snabba ben. Stretchprogrammet från STAC som jag har följt slaviskt sedan en dryg vecka tillbaka (11 tillfällen…). Mina höfter känns helt…
-
Illamående
Torsdag blev visst lika med en dag av illamående. Den första dosen kom på förmiddagen när jag kämpade mig igenom dagens första STAC-stretching. Det här med att stretcha überstela höfter är verkligen ingen lek. Efter en kvart på stretchingmattan mår jag som om jag har genomgått en timmes hård massage. Lite snurrig, lätt illamående (Linda, du är inte ensam) och allmänt skum. Misstänker att det är rätt välbehövligt att släppa på alla spänningar som jag har gått (sprungit) och samlat på mig de senaste åren… Andra vågens illamående kom precis efter jobbet, en halvtimme efter att jag hade haft min sista kund och jag parkerade mig framför en skivstång för…
-
sHIT vad jobbigt!
Vissa dagar älskar jag min kropp lite extra…alla de dagar när jag driver den lite extra och den är med mig på tåget utan att protestera. Onsdagen den 28 augusti t.e.x., när jag kliver upp strax innan 6, promenerar till jobbet, peppar kunder, stretchar igenom mitt program á la STAC så att jag mår illa(?), jobbar lite till, bränner av en femtusing på löpbandet i hastigheten jag hade tänkt att springa tusingar i(!?), jobbar tre timmar till och susar slutligen iväg till Vasaparken för att möta upp Åsa och gänget från Casall för ett Casall HIT-pass (där jag kanske ångrade lite att jag hade maxat en halvmil några timmar innan…).…
