Delad glädje är dubbel glädje

Det är kul när det går bra för andra. Oftast säger man den meningen som ett skämt med ironi i rösten. Idag tänkte jag precis så när jag körde mitt sämsta benpass i år med en kropp som uppenbarligen inte ville träna alls och inte svarade på något jag bad den om. Kände irritationen komma smygande tillsammans med bitterheten över att ett par andra personer på gymmet verkade ha kroppar som inte var lika olydiga som min och faktiskt verkade få ut något vettigt av sina pass. Själv lade jag ner efter färre övningar än jag hade tänkt, konstaterade att jag inte har vilat på fem dagar och insåg att jag återigen inte lever som jag lär.

Ett par timmar senare – med en smula av irritation över skitpasset kvar i huvudet – skulle jag ha min sista kund för dagen. Löpteknik utomhus med utgångsläge: man 55+, opererad menisk för några månader sen och en sedan många år tillbaka krånglande rygg. Hällöpare med tungt löpsteg och en avlägsen dröm att kunna lära sig att springa smärtfritt igen.
Min första analys av löpsteget kändes inte direkt hopplöst, det gör det aldrig, men med tanke på att han har sprungit i x antal år på det här sättet sa min erfarenhet att det nog skulle komma att kräva några timmars jobb för att bana in en ny rörelse och få hans nervsystem att förstå att det finns så mycket enklare sätt att springa på.

När vår timme tillsammans var över hade det där minst sagt värdelösa benpasset totalt försvunnit ur min skalle och förbytts till ren och skär glädje. Att få se en person så fullkomligt förstå allt jag säger, göra precis därefter, sätta tekniken så fantastiskt bra och utbrista: ”vad har jag hållit på med i alla år, det känns ju plötsligt LÄTT att springa!?”, le med hela ansiktet och avsluta timmen med att ge mig ett stort tack och en kram…det slår varenda j*vla träningspass i hela världen.
Det är kul när det går bra för andra, så det så!

Happy feet!