Kilimanjaro – the end

Den sista dagen – dag 6 – vaknar jag i mitt tält med ett ryck. Klockan är redan 6 och jag har sovit oavbrutet i 11(!) timmar! Konstigt nog är jag fortfarande trött, ögonen är fulla av grus och ögonlocken tunga. Det är dock ingen idé att försöka sova igen, vi kommer att bli väckta om en halvtimme och risken är att jag är ännu tröttare då. När jag börjar röra på kroppen inser jag att träningsvärken i mina ben kan vara den värsta jag har känt…någonsin. Det gör nästan ont när jag ligger stilla och inte ens rör mig, och jag bävar inför dagens vandring som ska ta oss ca 1500 höjdmeter ner till Mweka gate. Hur ska jag klara av 3 timmars nedförsbacke med de här låren!?
Frukosten är magiskt god, jag är så hungrig att jag egentligen skulle kunna äta nästan vad som helst men gröt, omelett och pannkakor(!) känns överlyxigt just den här morgonen. Vid frukostbordet pratar vi om vårt fantastiska äventyr vi har bakom oss, och ingen av oss vill riktigt att det ska vara över, även om vi alla verkligen ser fram emot en dusch och en lat eftermiddag vid poolen på hotellet i Moshi. 07.30 ger vi oss iväg och jag tar för sista gång rygg på min hjälte Salim.

Det gör ont. Känseln i tårna är borta och varje steg brinner i benen. Jag fryser men kokar samtidigt. Jag måste fokusera på något annat än att jag går och att kroppen värker. Regnskogen är fantastiskt vacker och jag tar upp min kamera och låtsas att jag är fotograf. Inte tänka på att det gör ont, tänk bara på att skogen är vacker. Dirk och Saskia pratar på flamländska, Salim och Mndeme är tysta och jag går i min egen värld. Jag tänker tillbaka på allting, att jag faktiskt stod på Afrikas högsta berg igår och det bränner lite i ögonen när jag tänker på att jag redan är på väg ner igen. Jag försöker ta in allt det vackra runt mig och vara glad över att jag har fått vara med om det här, snarare än att vara ledsen över att det snart är slut. Dagens svåraste uppgift. När Salim ber mig att vända mig om och titta bakom ryggen går det en rysning genom hela mig. Hjälp vad högt det är.

Tiden kryper fram. Jag vill bara komma fram, ta den där ölen vi har kommit överens om att fira med och få vila. Samtidigt vill jag på något sätt ha hela äventyret kvar. Men ändå inte. Tankarna brottas och jag vet varken ut eller in, känner mig tom.
Vi hamnar i en diskussion om afrikanska ledare och massmord. Politik. Krig. ”How’s Sweden, do you have a president?”. Jag berättar om kungen och när jag får frågan vad hans uppgift är kommer jag på mig själv att säga att han mest är ute och jagar, åker båt och säger konstiga saker i tidningsintervjuer. Orättvist kanske, men ibland är de spontana tankarna de ärligaste (och jag blir väldigt varse om att jag inte är så insatt i kungahuset och deras göromål).

Jag försöker föreviga miljöerna vi vandrar igenom. Det är omöjligt såklart, så jag bestämmer mig för att spara det i mitt minne istället. Det blir dimmigt, det känns som om någon vill dra ner ridån och avsluta det här. Det är en lite kuslig känsla att gå där i dimman, inte veta vad som väntar eller se något bakåt. Det är inte meningen att jag ska kunna titta bakåt, tänker jag och fokuserar på att ta mig ner hela vägen till värme, vila och en välbehövlig dusch. Benen brinner och kroppen är så fruktansvärt trött, men jag säger till mig själv att vi snart är där. Håll i.

Tre timmar har gått och stigen övergår i grusväg. Jag förstår att vi snart är framme vid Mweka gate och känslorna är minst sagt blandade. Jag är så vansinnigt glad över att snart få vila, men det gör ont i mig att veta att det här som jag har sett fram emot så länge snart är över. Vi är alla så sjukt trötta och Dirk gör som gammal militär vad han kan för att peppa sin lilla trupp. Han och Saskia drar igång någon typ av marschsång på flamländska på repeat och jag, Salim och Mndeme gör vårt bästa för att hänga med i det konstiga språket och försöker lära oss texten. I ärlighetens namn är ”kilometer” det enda ordet vi uppfattar, i övrigt skrattar vi mest. Åh vad jag kommer att sakna de här människorna!
2oo meter innan portalen som välkomnar oss till Mweka gate får vi äntligen träffa våra första apor. Ett par mjuka black-and-white colubus sitter högt uppe i ett träd och tittar ner på oss, och plötsligt kommer jag på att jag faktiskt har tre dagars safari som väntar – en safari som jag har drömt om i 30 år. Livet känns lite lättare och jag ler igen. Äventyret är ju inte slut.

Känslan att komma fram, få registrera sig i loggboken och ange tidpunkt – 06.22 – när jag nådde Uhuru Peak igår går inte att beskriva. Jag tittar på raderna ovanför mitt namn och inser att långt ifrån alla har varit däruppe. Många har vänt vid basecamp, vissa ännu tidigare. Några nådde ända fram och jag är en av dem. Jag fattar det inte och jag är så tacksam över att min kropp ville vara med mig hela vägen. Dirk går och köper öl och vi skålar – klockan är 11 på förmiddagen men det är inget vi tänker på, vi har pratat om den här ölen i flera dagar och just där och då skiter vi blankt i vad klockan är. Jag som inte ens gillar öl egentligen njuter ända in i själen och känslan jag har i kroppen kommer jag att ta fram varenda gång jag tycker att något är jobbigt. Känslan av att ta sig ut på andra sidan trots att vägen har varit hård. Den känslan är odödlig och kommer att finnas inuti mig att ta fram för resten av livet. Oslagbart.

Vägen tillbaka till hotellet känns kort. Vi pratar oavbrutet om allt mellan himmel och jord, vår minibuss är fylld med endorfiner och känslan just nu är bara positiv. Jag gjorde det!!!
Väl framme på hotellet får jag min nyckel, kliver in på mitt rum och tror att jag har kommit fel. Jag möts av blommor på sängen och jag är säker på att jag har hamnat där ett par på smekmånad ska bo. Jag tassar försiktigt in med mina smutsiga kängor och lutar mig över sängen för att läsa vad det står på papperet som ligger där. ”Dear Helena Olmas”…är det till mig?! Två rader senare förstår jag. Min bästa vän har skickat ett brev och det brister fullständigt. All trötthet, glädje och smärta bubblar inom mig och jag bara gråter.

Duschen är obeskrivligt skön och jag vill aldrig kliva ur. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så smutsig och ofräsch, och två av mina tröjor åker direkt i soporna. De är utom räddning. Jag sätter på mig rena kläder, flip-flops (heaven!) och går ut för att möta upp de andra, lämna över dricksen till guider och bärare och säga hej då.
Hej då. Det känns tungt att säga det efter de här dagarna tillsammans och vi lovar varandra att hålla kontakten. Man gör ju nästan alltid det, men den här gången känner jag att vi verkligen menar det. Vi har blivit vänner och vi har gått igenom mycket tillsammans under vår knappa vecka tillsammans. Jag får mitt intyg på att jag har varit uppe på Afrikas högsta berg och jag tackar Mndeme och framför allt Salim för att jag klarade det. Det hade verkligen inte gått utan dem.

Hela eftermiddagen spenderar vi sedan på en varsin solstol vid poolkanten. Vi säger inte så mycket. Jag och Saskia skriver. Dirk läser. Vi badar lite. Jag stirrar rakt upp i himlen, släpper tankarna fria. Konstaterar att livet är underbart. Tar en öl. Skrattar. Pratar om minnena från berget. Skrattar ännu mer. Bestämmer att jag ska åka ner till Belgien och hälsa på.
Ett gäng norrmän kommer till hotellet och när de hör att vi precis har kommit tillbaka frågar de om jag inte vill hänga på en sväng till. Inte för alla pengar i världen, svarar jag. Jag är klar.