Hälsohets

#uppochhoppaijuni del 14 tar upp ett mycket viktigt men jävligt tröttsamt ämne: hälsohets.

Tröttsamt, som sagt. Tröttsamt att vi ens kan ett ord som ”hälsohets”. Jag blir bara matt av ordet och vet inte var jag ska börja. Men jag vill börja. Jag vill säga vad jag tycker om det här med att hälsa helt plötsligt har blivit ohälsosamt.

För att reda ut begreppet hälsa så måste vi kanske ta reda på definitionen av ordet. WHO kom 1948 fram till att ”hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom”. Den definitionen gör nog att ingen av oss känner att vi har vår hälsa helt i behåll, men den ger en bra hint om vad det är, trots att det är 57 år sedan orden skrevs. Hälsa numera verkar vara ett lite spretigare begrepp, minst sagt, och i många fall är synen på hälsa så skev att jag bara blir ledsen och uppgiven.

Jag skulle kunna rada upp en massa exempel på ”hälsosamma” människor här och nu, de som gör mig allra mest uppgiven. Men jag tänker inte göra det. Jag tänker inte vara något profet som sitter och säger till folk vad som är hälsosamt och inte, för någonstans tror jag att vi vet. Innerst inne vet vi vad vi bör göra mot vår kropp och vad vi inte bör göra. Trots att sociala medier och hälsohetsande tidningar krånglar till det för oss så tror jag att vi vet. Jag vill iallafall tro det.

Vi vet att kemiskt framställd mat inte kan vara bra för oss. Vi vet att kroppen trivs bättre utomhus än inomhus. Att samma kropp är skapt för att röra på sig, inte för att sitta på en stol hela dagarna. Att Coca-Cola inte är ett livsmedel vi behöver för att hålla oss fysiskt friska. Att kokosvatten inte löser alla problem. Att kramar är bra. Att du inte dör av en kanelbulle om du inte har någon svår och dödlig allergi. Att frisk luft gör oss gott. Att skratt förlänger livet. Att sömn är läkande. Att kroppen behöver vatten. Att #fitspo-bilderna på våra sociala medier inte nödvändigtvis är ett tecken på hälsa. Snälla, säg att vi vet det.

”Men du då, du är ju inte heller ofelbar” tänker ni kanske nu, ”du äter ju också chiapudding som om det vore ett mirakelmedel och ler klämkäckt på dina träningsselfies”. Är inte det hälsohetsande?
Kanske, och då vill jag genast be om ursäkt. Men jag är snart 36 år. Jag har gått igenom en massa saker i mitt liv, utsatt min kropp för fysiska utmaningar, mått psykiskt dåligt, haft en störd syn på min mat, tränat mer än jag borde, tränat mindre än jag borde, ätit åt helvete för dålig mat, gjort ett antal undersökningar för min känsliga mage, ätit för lite mat, sovit dåligt, stressat mig till en utbrändhet och antidepressiv medicin. Jag har inte levt ett liv på en räkmacka och numera vet jag vad som är hälsa för mig. Det behöver inte vara hälsa för dig och jag vill heller inte att du ska se min livsstil som ett facit.

Hälsa för mig är inte bara att vara fysiskt frisk. Det är att äta mat som är god och som gör min kropp gott. Att få frisk luft. Sova ordentligt. Undvika stora mängder alkohol. Att inte använda min kropp som en soptipp och slänga i den konstiga ämnen som inte hör hemma där. Springa utomhus. Att utmana mig själv och klara av sådant jag trodde var omöjligt. Gärna hoppa över kanelbullen och mackan, eftersom mina tarmar är skapta med extremt snäva vinklar (jo, jag vet efter ett antal smärtsamma kameraundersökningar) som gör att deg fastnar och gör jävligt ont (dock frångår jag det ibland när mamma har bakat eller precis hämtat nybakat dala-tunnbröd, men då står jag mitt kast och står ut med smärtan). Få mänsklig närhet och kärlek. Att undvika sockret, eftersom jag äter så extremt lite av det att det gör mig fysiskt sjuk när det kommer in i min kropp. Kunna lyssna på musik. Att få resa och se världen – det finns nog inget som gör mig så mentalt frisk och hälsosam.

Hälsa för mig är att vakna varje morgon och känna mig nyfiken på en ny dag, att omge mig med människor som ger mig god energi, att inte ha ont någonstans och att lägga mig varje kväll och vara glad. Hälsa för mig är att ha friheten välja hur jag vill leva mitt eget liv och hur jag vill behandla min kropp. Lyssnar jag inåt så vet jag när min hälsa övergår till något ohälsosamt. Äntligen, efter över 35 år, har jag lärt mig att dra i handbromsen när det händer.

På väg upp mot Kilimanjaros topp i september 2014.
Stressfri. Hungrig men inte svältande. Utsövd men fysikt utmattad. Lungorna fyllda med frisk luft.
Hälsa i sin renaste form.