Ettårsjubileum

”33 kilometers vandring längs kusten (varav 16 på Highway 1 ?) och jag bjuds på 90 km/h i vindbyarna och regnskurar i sidled. Inte EN enda kilometer har jag fått gratis sedan jag lämnade Cape Reinga i oktober och det verkar onekligen som att jag får kämpa in i det sista. Wish me luck.”

Så löd min Facebook-status för precis ett år sedan. Idag. Den 8 mars. Aftonbladet ringde upp och poängterade det symboliska i att som ensam kvinna gå igenom ett helt land på andra sidan jorden, och komma fram till målet på självaste internationella kvinnodagen. Själv visste jag knappt vilken dag det var. Det var liksom inte relevant just där och då. Alla mina tankar kretsade kring att jag äntligen hade nått Bluff, Nya Zeelands sydligaste spets, efter 130 dagar av helt overkligt äventyr.

Jag försöker fortfarande, ett år senare, förstå att jag verkligen har gjort det. Det känns fortfarande som den dröm jag hade när jag i flera år innan satt och läste om Te Araroa och vilket osannolikt coolt äventyr det verkade vara. Den 3000 kilometer långa vandringsleden ringlade sig fram där på andra sidan jorden och verkade helt onåbar. Omöjlig. Efter att jag börjat bryta ner mina tvivel till små pusselbitar insåg jag dock att det kanske skulle gå ändå. Kanske skulle jag lyckas ta mig igenom ett helt land till fots om jag verkligen lade manken till och försökte. Med planering, riskbedömning och eliminering av hinder.

Jag har så många minnen, bilder och dagboksanteckningar som jag kommer att bevara nära mitt hjärta resten av livet. Det skrämmer mig dock att våra livshistorier bleknar med tiden och att jag såhär ett år senare redan har glömt hur fruktansvärt mycket jag kämpade varje dag. Dagarna då kroppen löd var inte huvudet med. När jag var mentalt stark orkade inte kroppen. Min Facebook-status från den 8 mars 2016 säger allt: inte en enda meter har jag fått gratis. Jag fick onekligen slita för den där känslan som låg och väntade i Bluff.

Det är med värme i hjärtat jag firar det här ettårskalaset, och jag skickar extra mycket kärlek till mina två tyska hjältinnor som traskade in till Bluff med några minuters mellanrum bara en stund efter mig. Alla tre var vi ensamvandrande kvinnor. Alla tre hade vi fått samma fråga: är du inte rädd för att gå ensam? Alla tre tog vi oss igenom ett helt land för egen maskin. Just där och då var vi alla tre starkast i hela världen. Jag vill aldrig glömma känslan.

TACK för allt stöd ni alla gav längs min vandring. TACK för vartenda öre av de 170000 kronorna ni skänkte till Cancerfonden. TACK till er som står mig närmast och som stöttade mig i min galna idé, ni vet vilka ni är. TACK till alla er skeptiker som ifrågasatte min ”idioti” och gav extra bränsle till min eld. TACK till mig själv för att jag vågade följa min dröm – grattis på ettårsdagen.

Ni är många som frågar efter en öppen föreläsning. Jag kanske borde…återkommer.
Läs mer om min vandring här.