Ultravasan 90 2017 – en blöt historia, del 1

Det är 90 kilometer mellan Sälen och Mora. 90 kilometer är väldigt långt om man ska avverka sträckan till fots. Har man hällregn i ungefär 70 av de 90 kilometerna känns det om möjligt ännu längre. Mitt andra Ultravasan 90 – mitt första med Team Mora One – blev en lång och väldigt blöt historia…

Klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag – 5 timmar innan den officiella starten för Ultravasan 90 – går äntligen starten för oss i Team Mora One. Vi har haft en sömnlös fredag men endast någon timmes slumrande och ätit en sen pastamiddag tre timmar innan. Fjärilarna flyger i våra magar och vi har längtat efter det här klockslaget. Det är onekligen en speciell känsla att få stå på startlinjen i ett sällskap av endast 7 personer: jag, Camilla, Matilda, Caroline, Fredrik och Johan. Och vår ledsagare Anders ”Hobbe” Holmberg förstås, arenachefen för Vasaloppet som ska se till att vi inte går vilse innan soluppgången. Att navigera i kolmörker bland de tusentals stigarna i dalaskogarna är ingen lätt uppgift, inte ens med orangea snitslar att följa. Det känns tryggt att ha honom med när vi äntligen får ta våra första steg uppför backen från starten. Det är verkligen mörkt runt oss. Kolsvart.

Projektet med Team Mora One är speciellt på det sättet att vi, tillsammans som ett lag, ska testa hur det är att som team ta oss hela vägen mellan Sälen och Mora i gå/lunka/löp-takt. Mestadels ska vi gå, med inslag av lätt jogg emellanåt. Alla sju för varandra mer eller mindre okända personer tillsammans hela vägen över mållinjen. Sju personer med olika kapacitet, bakgrund och personlighet. En utmaning bara det! Den första och 9 kilometer långa sträckan till Smågan går som en dans i mörkret. Uppehåll (trots tidigare prognoser som hotade med regn) och stjärnklart på sina håll. Inte ett löpsteg tas, vi startar lugnt och fint för att känna hur våra kroppar mår efter en ganska sömnlös eftermiddag och kväll.

4 kilometer efter Smågan ska vår följebil möta upp oss för första gången. De officiella kontrollerna öppnar inte förrän täten i Ultravasan passerar, och det skulle innebära att vi är helt utan support fram till Evertsberg, nästan 47 kilometer in i loppet. Ohållbart som ni förstår. Tanken med Team Mora One och vårt testlopp är också att vi skulle ha lite ”lyxsupport” längs vägen. Därför har vi en hel bil full med godsaker och ett helt fantastiskt team – Maria, Malou och Magnus, M&M&M – som följer oss hela vägen mellan Sälen och Mora. När vi möter upp dem vid 13 kilometer blir vi bjudna på varm blåbärssoppa, kaffe, smörgåsar och annat gott i skenet av en brasa. Helt underbart att få lite varm dryck i sig mitt ute i skogen klockan 2 på natten!

Milen från första energistoppet ner till Mångsbodarna är min favoritsträcka på hela loppet! Vi springer lätt och långsamt på stigar och spänger. Det är helt kolsvart runt oss och det enda vi ser är allt som uppenbarar sig i skenet från våra starka pannlampor. Ibland vänder jag mitt ansikte ut i skogen för att se om jag får se ett par lysande ögon, precis som vi pratat om under dagen. Ska vi få se några vilda djur där i mörkret? Till fredagens frukost har vi pratat om björnar, och Johan som är smålänning har ägnat en och annan tanke åt björnrisken. Jag njuter av varje steg och teamet känns starkt och taggat till tusen. Det är härliga samtal, skratt och härlig stämning därute i skogen. Luften är frisk men inte kall. Det vilar en lätt dimma över oss. Jag har en helt underbar känsla i kroppen, det här är löpning när den är som bäst!

Vi når Mångsbodarna och support-teamet spelar musik för oss där i mörkret. De bjuder på en helt underbar energi trots att de inte har hunnit sova något innan den här vakna natten. Klockan är runt 4 och jag äter en halv ost – och skinkmacka med en kopp kaffe. Hobbe har nyckel till kontrollhuset så vi får gå på en riktig toalett. Hurra! Precis innan vi lämnar kontrollen kommer det där regnet det har varnats för men som vi inte har velat tro på. Regnjacka på. Jag tackar vädergudarna för att regnet höll sig borta större delen av natten. Att springa på blöta stigar i mörkret hade inte varit någon höjdare. Humöret i teamet är fortfarande gott och vi ger oss av. Mot Tennäng 5 kilometer bort och nästa möte med följebilen!

Stigen mellan Mångsbodarna och Tennäng är lite stenig och trixig på sina håll. Trots det, och att vi har bestämt att gå den sträckan p.g.a. skaderisken, kan vi inte låta bli att småjogga. Vi har alla gillat mörkerlöpningen och vi vill liksom inte att det ska ta slut. Teamet har flow och det är en härlig känsla när vi tassar fram där i gryningen. Det regnar men än så länge gör det inte så mycket. Det är fina droppar och vi klarar oss ifrån att bli alltför blöta.
När vi har en knapp kilometer kvar hör vi jubel en bit bort. Support-teamet har sett skenet från våra pannlampor och hejar nu fram oss den sista biten där i mörkret. Vilken energi det ger! Vi susar nedför den sista backen mot bilen, tassar över den sista spången och möter våra vänner. Det duggar lätt. Klockan närmar sig 5 och vi gör en kollektiv nedräkning till starten i det ”riktiga” loppet. De ska påbörja sin resa ner mot Mora och vi har snart avverkat en tredjedel. Det känns för tillfället väldigt bra att ha det försprånget, och vi hoppas för våra medlöpares skull att det inte regnar på startfältet i Sälen. Vi konstaterar att det är ljust nog för att springa utan pannlampa nu och lämnar dem i bilen.

Risberg är nästa kontroll och dit är det ungefär 6 kilometer. Vi bestämmer oss för att gå större delen av sträckan för att inte trötta ut oss i onödan. Alla som någon gång har tagit sig mellan Sälen och Mora till fots, på skidor eller på cykeln vet att stigningen upp mot Risberg är lite seg, minst sagt. Att gå till Risberg beräknas ta ungefär en timme, och det är ju ingen match. Det regnar dock mer eller mindre konstant så den där timmen känns längre än vi vill. Jag, Caroline och Matilda (hjortronpremiär för henne!) tröstar oss med lite färska hjortron längs vägen. Fyrhjulingen som startar en timme före loppet, för att säkerställa att banan är ok, kör ifatt oss och vi byter några ord med honom. Det regnar visst i Sälen också. Skit också, är det nu prognosen blir verklighet och det verkligen kommer att ösa ner i några timmar? Den regnskur som kommer 1 kilometer innan kontrollen i Risberg ger oss svaret på det: ja. Vi försöker gömma oss under en träddunge för att inte bli dränkta men inser att det är bättre att fortsätta ner till kontrollen. Vårt kära supportteam tar emot oss med musik, jubel, kramar och en massa energi när vi kommer fram. Jag sveper två muggar varm blåbärssoppa där under partytältet och vill bara vidare. Det börjar bli kallt.

Sträckan mellan Risberg och Evertsberg är lite luddig i minnet. Jag vet att det regnar. Jag vet att vi alla längtar till Evertsberg och vår frukost där. Det regnar mer. Och mer. Och mer. Fötterna är blöta och fingrarna russin. Jag är så evigt tacksam att vi slapp detta inatt. Teamet tuggar framåt med imponerande energi, regnet till trots. Alla kilometer börjar ta ut sin rätt. Flera i teamet slår distansrekord i samma sekund som vi passerar marathon-markeringen under Asics-portalen. Vi jublar i regnet och låtsas som att det INTE regnar. Men det regnar. Det regnar och det regnar. Täten passerar. Elov Olsson ligger inte först men han ser tveklöst piggast ut. Vi konstaterar att han nog vinner (vilket han gör). Han ler och tackar när vi hejar fram honom. Banan är böljande och vi går i uppförsbackarna. Springer lätt nedför och längtar efter vår frukost. En frukost som inte blir riktigt som vi hade tänkt när vi satt i våra planeringsmöten.

Vit duk, fint porslin och drivor med godsaker. I solen. Det är så vi har sett den här frukosten. I verkligheten blir det precis så…minus solen. För herre jösses vad det öser ner när vi kryper in under partytältet. Skuren som kommer är inte av denna värld och vi står alla och huttrar. Älskade supportteamet har satt på full värme i bilen så att vi kan gå in där och byta strumpor och skor. Min älskade mamma har kört från Mora för att heja och överraskar med att ha med min moster också. Familjekramar är precis vad jag behöver nu! Det och gröt med äppelmos. Varm gröt som värmer min regnblöta kropp. Och äggröra – vilken underbart god äggröra! Vi skrattar åt det ironiska vädret och stämmer upp i ”Sommaren är kort”…

Ett inlägg delat av Helena Olmås? (@helenateodora) Aug 20, 2017 kl. 1:44 PDT

Jag ler och är glad ändå. Kroppen känns sjukt pigg trots 47 avverkade kilometer och jag har inte ont någonstans. Heja kroppen! Vasalopps-TV kommer och intervjuar mig och teamet där i tältet. De får veta att vi är starka och glada trots monsunregnet. 29.45 in i klippet nedan kan ni se intervjun och ana hur mycket det regnade (slå på ljudet längst ner i högra hörnet)…

Jag lyxar till det med att byta skor och strumpor i värmen i bilen (klipp från det något tröga strumpbytet finns på Instagram). Två minuter senare är jag blöt om fötterna igen, men det gör inget. Jag har nya skor på mig, vi har kommit mer än halvvägs och vi är fortfarande starka!

När vi joggar ut från Evertsberg har vi alla regnponcho på. Det regnar löjligt mycket. Jag orkar dock knappt bry mig längre, jag ställer mig in på att det kommer att vara blött våra sista 43 kilometer. Vi har varit ute i över 8 timmar och nu ska vi göra ett helt marathon i regn. Great.

Ett inlägg delat av Helena Olmås? (@helenateodora) Aug 20, 2017 kl. 6:39 PDT

Fortsättning följer…