Berlin – jawohl!

Efter årets NYC Marathon fick jag otrolig mersmak att springa marathon. Stämningen under loppet liknade ingenting jag varit med om innan. Jag fullständigt FLÖG fram, iallafall de första 35 kilometerna. Egentligen hade jag bestämt mig för att jag var klar med asfaltsmaror redan efter det vidrigt regniga och kalla Stockholm Marathon (när jag missade mitt mål med några ynka sekunder…) 2015, min tredje Stockholms-mara i ordningen. Egentligen skulle jag inte ens börja springa marathon, vilket jag gjorde väldigt klart för min bästa vän Carro på den tiden hon sysslade med sådana dumheter. Men det är en helt annan historia. Hur som helst – förra året kom Aron Anderson och frågade om jag ville joina hans Team Aron på Stockholm Marathon 2016. Jag tackade såklart ja och det blev en underbar upplevelse tillsammans med ett glatt och starkt gäng!

Nu i år avslöjades att banan skulle dras om (alltså, det långa Djurgårdsvarvet är omdraget och vi slipper Västerbron en av två gånger!) inför 2018 års lopp, så då var jag ju bara tvungen(?) att anmäla mig igen. 2018 springer jag alltså här i Stockholm igen, trots att jag sprang mitt ”sista” 2015. I slutet av sommaren dök sedan NYC upp, och jag kunde självklart inte tacka nej till ett av världens sex World Marathon Majors-lopp i en av mina favoritstäder! När jag sprang i mål i Central Park den 5 november i år gjorde jag det med en helt annan känsla än i Stockholm 2015. Då var jag ledbruten efter 42,2 kilometer i regn och hård vind, i år var jag smått oberörd efter samma distans i perfekt väder och med världens bästa publik. Jag ville bara ha mer!

Dagen jag kom hem från New York, den 8 november, var också den sista dagen för att köpa en lott för att ha chansen att starta i Berlin Marathon 2018. Berlin är också en av sex lopp i World Marathon Majors. Det är också världens snabbaste (och såklart plattaste) marathon och där slås världsrekord på världsrekord. Senast sattes det av kenyanen Dennis Kimetto 2014 och tiden lyder 2.02.57(!!!). Det ger en kilometertid på 2.54 min/km…ganska precis 1 minut snabbare än vad jag körde gårdagens 1000-metersintervaller på. Sinnessjukt snabbt med andra ord (alltså värdlsrekordet, inte mina tusingar).

Det är svårt att få en startplats till Berlin. Man kan inte bara anmäla sig och springa. Nej, man måste kvala in på tid. En väldigt snabb tid. Som kvinna i min ålder måste jag ha sprungit ett marathon på under 3h(!) för att få anmäla mig. Om man (jag) springer en halvtimme långsammare än kvaltiden kan man köpa en lott och hoppas på det bästa. Samma dag som jag landade från New York i mitt post marathon-rus registrerade jag mig. Magkänslan sa väldigt starkt att Berlin 2018 är mitt. Igår – nästan 10 månader innan loppet – började dragningen, vilket jag hade glömt bort. Tills igår kväll när mailet kom.

CONGRATULATIONS, you made it! Jag kom med! Det kan verka väldigt märkligt att bli glad över att få springa 4,2 mil på asfalt i Tyskland, men sån är jag. Den 16 september nästa år, fyra dagar före min födelsedag, springer jag alltså världens snabbaste marathon i Berlin. Om det blir mitt snabbaste återstår att se. Går allt som det ska blir det iallafall mitt livs sjunde marathon, Stockholm Marathon 2018 inräknat. Spontant känns det väl lika bra att ånga på till tio marathon jämnt, eller? Kanske kan jag klämma in det innan min 40-årsdag 2019? Återkommer i frågan. Nu ska jag friska upp skoltyskan lite, jag har 41 veckor på mig.