Stronger – perspektiv och tacksamhet

Igår såg jag äntligen filmen Stronger – den sanna historien om Jeff Bauman. Författaren Jeff stod i målområdet och förlorade båda sina ben i bombattacken mot Boston Marathon 2013. Han skrev en bok om händelsen och den filmatiserades sedan med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Jag förstod redan innan att filmen skulle beröra mig, men jag blev överraskad över hur starkt den påverkade mig. Det var längesen jag grät så mycket till en film och jag slogs av en enorm ödmjukhet och tacksamhet till min kropp. En enorm glädje spred sig samtidigt inom mig. En glädje över att jag verkligen låter kroppen få vara med och leva. Leva medan jag lever.

Jag har ett otal gånger blivit mer eller mindre (oftast mer) ifrågasatt när jag har hoppat på fysiska utmaningar av olika slag. Min ensamvandring genom Spanien 2010. Mitt första marathon 2011. Mitt andra marathon. Mitt tredje (hur kan man göra om det där, då måste man ju vara knäpp på riktigt?!). Min första bestigning av Kilimanjaro. 300-milsvandringen genom Nya Zeeland (VA?! 300 mil?! ENSAM?!). Första ultraloppet (hur kan du gå från marathon direkt till 90 kilometer – det kan ju inte vara nyttigt?!). Andra ultran. Tredje. Fjärde. Första 10-milsloppet. Återresan till Kilimanjaro (HUR kul kan det vara att bestiga samma berg igen?!). Mastodontstafetten i England (VA?! Springa i över ett dygn?). Jag tror inte att det finns ett enda lopp över halvmaradistans som jag har sprungit där jag inte har blivit ifrågasatt av människor som tycker att det vore sundare att stanna hemma i soffan (för det kan ju inte vara nyttigt att pressa kroppen på det där sättet?!). Huvudskakningar och ”när ska du växa upp?” har haglat. Ifrågasättandet är som bensin på min löpar(eller vandrings)eld, men det fanns en tid då jag blev extremt provocerad av alla frågor och skeptiska blickar.

Numera förstår jag bättre och lägger ingen energi på kommentarerna. De allra flesta som dömer ut utmaningar av olika slag förstår inte innebörden av dem. I detta fall förstår de inte att den fysiska förflyttningen av kroppen bara är en liten, liten del av hela bilden. Det är allt som händer på det mentala planet som (för mig) gör det hela intressant. Hjärnans påverkan på vår fysiska massa. Det hör dock till en helt annan dimension och den sidan av guldmyntet kan inte upplevas på något annat sätt än att man själv letar sig in i tillståndet. Är man inte beredd att göra det så kommer man ha väldigt svårt att förstå. Är man ovillig kommer man heller aldrig att ta sig igenom ett ultralopp eller en vandring genom ett helt land. Det krävs nämligen mer än en frisk och stark kropp för det. Mycket mer. Det är en mental kamp utan dess like och kroppen blir i sammanhanget ofta sekundär. Krigandet och kampen ger dock tusenfalt tillbaka (ni som har läst mina race reports genom åren har varit med i bergochdalbanan) och i mitt fall har det varit helt livsförändrande. Alla som kände mig innan jag plötsligt fick för mig att springa en halvmara 2008 kan intyga förändringen. Helena före löparfrälsningen och Helena efter densamma är inte samma person. Långt ifrån. Jag vill aldrig ha tillbaka den mentala livsinställningen hos den förra. Ever.

Rädslan jag kände när Jeff vaknade upp på sjukhuset i filmen igår kändes fysiskt i min kropp och framkallade direkt tårar. Paniken över att inte ha en kropp som tillåter mig att uppleva kampen, smärtan, kriget, fallet, revanschen och den totala triumfen som mina fysiska utmaningar innebär är total. Tårarna rann nedför mina kinder mer eller mindre hela filmen. Jag var helt slut efter de knappa två timmarna som den sanna historien rullade framför mina ögon. Alla tårar var dock inte ledsna. Glädjetårarna var minst lika många – glädjen över att jag har hittat ett sätt i mitt liv att på allvar interagera med min kropp. En integration som är ett ständigt äventyr och som får mig att må så vansinnigt bra. Som skänker så mycket mervärde till mitt liv. Glädjen och tacksamheten över att jag inte har valt att leva mer som en amputerad än den jag faktiskt är – någon med två fullt fungerande ben. Att jag har gjort frisk luft och endorfiner till min starkaste drog.

Mitt syfte med den här texten är verkligen inte skriva någon på näsan och få alla att göra det jag gör (även om det skulle göra mig väldigt glad om någon skulle våga ta steget och utmana sina mentala barriärer). Däremot känner jag en sådan ENORM tacksamhet över att jag är fri att välja vad jag gör med mitt enda liv, samt ett kraftigt minskat behov att försvara mina val. Vi kan göra vad vi vill om vi verkligen vill. Ett liv. Tack för perspektiven Jeff Bauman.

Den 15 april springer jag (ÄNTLIGEN) Boston Marathon. Stressen över att jag har tränat för lite inför loppet, som jag tidigare har känt, har nu övergått till en längtan efter att få ta mig fram de 42,2 kilometerna längs Bostons gator. För att jag kan.