Virgin Money London Marathon 2021 – the story

London Marathon. SOM jag har väntat på det här loppet – loppet jag egentligen skulle ha sprungit redan i april 2020.

Av förklarliga själ flyttades London Marathon fram till hösten 2020, för att sedan ställas in och konverteras till en virtuell variant. Den 4 oktober 2020 sprang jag runt, runt på en milrunda i Nackareservatet och sprang i ”mål” på 3.22.26 – ett fint resultat med tanke på ensamlöpning, regn och brist på publik. Men det var inte på riktigt. Det skulle ta ännu ett år innan jag fick uppleva magin i London.

Efter min virtuella mara i oktober förra året blev jag skadad. I vanlig ordning gick jag på träningen för snabbt och kroppen var inte återhämtad. Käftsmällen blev värre än vanligt och jag sprang knappt ett steg under hela november, december, januari och februari. När jag väl kom igång igen gjorde jag det i snigelfart med minsta möjliga progression. I takt med att jag blev smärtfri växte sedan drömmen om att försöka slå mitt marathon-pers från Chicago 2019: 3.15.31 – en tid som sattes när precis allt stämde på en bana som var flack, snabb och full med vrålande amerikaner. Jag insåg att jag behövde hjälp att planera min träning – och inte minst min vila! – och hörde av mig till Rubin McRae. En lunch senare skakade vi hand och jag lämnade mitt löparöde i hans händer.

Träningen rullade på och många hejade när jag lade ut passen på Strava. Kroppen svarade och jag betade av pass efter pass. Svor över hur jobbigt det var ena dagen och persade på halvmaran på träning nästa. En riktig bergochdalbana, både fysiskt och mentalt. Men Rubin hejade på, trodde på mig och jag började tillslut fatta att min form började bli rätt hyfsad. Skadorna höll sig borta bortsett från en kort period med en grinig fot och jag bara sprang och sprang. Hoppet för nytt PB i London levde och livet i löparskorna kändes helt fantastiskt! Två veckor innan loppet tömde jag en lägenhet, bar kartonger och möbler…och ryggen sa upp sig. Plötsligt kunde jag inte springa en meter med bara 13 dagar kvar. Ridå.

Ropade på hjälp hos Susanne på Löparakuten och fick komma dit akut. Besvikelsen och stressen visste inga gränser och som så många gånger förr trodde jag att loppet var kört. De sista två veckorna inför min resa till London låg jag på bänken hos Susanne fyra gånger. Testade att springa en gång precis en vecka innan loppet men fick ge upp efter 90 sekunder. Det gjorde för ont. Dagen innan loppet morgonjoggade jag 20 minuter i ett regntungt Hyde Park (och testade för första gången mina skor…inte helt optimalt, I know) och var helt smärtfri. Det kom tårar av lycka. Jag skulle iallafall ta mig i mål och få min medalj.

• 

• 

När klockan ringer söndagen den 3 oktober känner jag hopp. Kroppen är pigg, fjärilarna i magen är där och jag känner mig redo. Hungern lyser i vanlig ordning med sin frånvaro så två mackor med marmelad och en kopp kaffe med mjölk är allt jag får i mig. Jag pussar hej då till en sömndrucken Lasse – vi ses vid 40 km! Att ha någon hejande vid 4 mil är guld värt och jag glömmer aldrig när bästa Cia stod precis där när jag kämpade den sista biten av Berlin Marathon 2018 och för första gången sprang in under 3.30. Idag vill jag dock springa ganska mycket snabbare än så.

Jag sitter för mig själv på bussen ut till starten vid Greenwich Park. Fokuserad och inte så pratglad i vanlig ordning. Fjärilar i magen men förhållandevis lugn i kroppen. Jag kan inte tänka på målgången utan att tårarna bränner i ögonen och jag inser hur mycket jag har saknat att springa ett riktigt lopp. Måtte ryggen hålla hela vägen!

Vi kommer fram till starten 2 timmar innan min wave nummer 2 i röd startgrupp ska iväg. Det är 7 grader varmt, morgondimman ligger kvar och jag bara njuter. Aldrig någonsin tidigare har det varit så lätt att vänta innan ett lopp. Jag är bara så tacksam över att äntligen vara här!

Klockan 09.37 går starten för min grupp. Då har jag redan gråtit tre gånger av tacksamhet och visualiserat målgången kanske hundra. Det spritter i benen och jag vill bara iväg. Planen är att hålla 04.20 min/km från start och ligga kvar där så länge jag orkar. Jag har inte ens gjort en halvmara i den farten så jag spänner bågen ordentligt. Men hur ska jag veta vad jag klarar om jag aldrig testar? Coach Rubin tror på mig och han har fått mig med på tåget. Nu kör vi!

Gången övergår till lätt jogg och startlinjen kommer helt utan förvarning. Uppvärmningen är obefintlig men jag trycker igång klockan och låter benen göra det de kom hit för. En fot framför den andra 42195 meter. Jag har gjort det förr och jag kommer att klara det den här gången också. I m¨ål kommer jag och förhoppningsvis gör jag det springande hela vägen utan en rygg som krånglar. Jag kommer att få min femte Majors-stjärna.

Det är så lätt att springa. Känslan att få springa med nummerlapp på tröjan med hejande publik vid sidan om gatan är magisk – som jag har längtat efter det här! Jag bara ler och njuter av varje steg, tänker inte ens på min rygg som för bara en vecka sedan hindrade mig från att springa alls. Den första kilometern går på 04.19, ouppvärmd men oberörd. Klockan stämmer inte helt med kilometermarkeringarna men när jag springer förbi 5-kilometersmarkeringen står det 21:30 på min klocka, 04.18 min/km. So far so good. Nu ska jag bara hålla i det här sju gånger så långt.

Milen passeras på 43 minuter och jag har bara tappat 1 sek/km under den andra femman. Känslan är fortfarande otroligt bra och jag bara njuter av varje steg. Mina skor känns fantastiska och benen går av sig själva. Jag får lite Chicago-flashbacks, det är lika lätt nu som då men det går snabbare. Dock vet jag att en mara är långt och man gör bäst i att inte ta ut något i förskott redan efter en fjärdedel…så mycket har jag lärt mig genom åren.

• 

• 

Jag tappar lite tid mellan 10 och 15 km men ligger fortfarande stadigt under 04.30 min/km och jag känner mig stark. När jag satte mitt personbästa i Chicago 2019 höll jag 04:38 min/km i snitt och det pågår nu en ständig huvudräkning i mitt huvud. Trots att min klocka berättar för mig vilken snittpace jag har hållit under loppet så kan jag inte låta bli att fundera över hur många kilometer jag har råd att springa lite långsammare för varje kilometer jag lyckas springa på 04.20…och ändå sätta nytt PB. Tänker att för varje 04.20-kilometer kan jag springa en kilometer på 04.40 och ändå landa på 04.30 i snitt. Det är 8 sekunder snabbare per kilometer än i Chicago…8 x 40 kilometer, det är 320 sekunder. 320 sekunder är över 5 minuter. Att putsa mitt PB med 5 minuter skulle ju vara otroligt! Sådär går mina tankar, kilometer in och kilometer ut. Ändå har jag tid att ta in atmosfären och publiken – den är otrolig och det märks att alla som kommit ut för att heja förmodligen har längtat lika mycket som vi!

Mellan 15 och 20 går det snabbare igen och jag snittar 04.22/km på den femman. När 20-kilometersmarkeringen kommer tornar också Tower Bridge upp sig framför mig – en plats som jag har fått höra skall vara något riktigt speciellt i publikväg. Ljudet är öronbedövande när jag tassar upp för den lätta stigningen, det är så GALET mycket folk! Jag ler och gråter samtidigt, ryser i hela kroppen och översköljs av en otrolig känsla av tacksamhet. Tänk att jag är här nu och äntligen får göra det här. Tänk att jag kan springa ett marathon! När jag rullar nedför bron hör jag inte ens mina egna tankar. Har inte hört ett sådant publikstöd sedan jag sprang in på Manhattan i NYC Marathon 2017 – wow!

• 

• 

Precis efter bron väntar halvmaramarkeringen och jag inser att jag har sprungit på riktigt bra. Passerar på 1.32.13 och konstaterar halvmarapers med nära 3 minuter. Var ska det här sluta?! Banan är dubbelfilig här och vi möter eliten som har varit ute i knappa 37 minuter. Imponeras av farten de håller men blir också lite avundsjuk på att de bara har 5 km kvar och inte en halvmara som jag. Kanske är jag lite trött ändå? Det är onekligen lite mentalt tungt att svänga bort från målet och möta de som inte har långt kvar dit. Till målet och vilan. Men en 15 km lång loop bort mot Canary Wharf och Blackwall väntar mig och jag måste fokusera. Jag kommer på mig själv att tänka: vad skönt det hade varit om jag bara skulle springa en halvmara, då hade jag fått sätta mig ner nu. Huvudet vill redan nu uppmärksamma mig på att allt ju börjar först vid 30 km och jag gör mitt bästa för att tänka på annat. Ett steg i taget nu Helena, inget annat.

• 

Det är nu det mentala pusslet börjar. Jag lyckas hålla 04.34 min/km mellan 25 och 30 km, men det kommer verkligen inte gratis längre. Tankarna gnager om att det vore väldigt skönt att sitta ner. Omgivningarna är inte så vackra runt Canary Wharf och Docklands. Vi springer genom tråkig hamnmiljö och det blåser, mest motvind känns det som. Benen känns ok men det går inte lika lätt längre. Pulsen känns inte hög – jag har som vanligt inte pulsen framme på displayen för jag vill inte veta – men kroppen börjar kännas seg. Det har varit otroligt snålt med sportdryck längs banan (tre gånger på 4,2 mil?!) och kanske är det energibristen som börjar höra av sig? Jag har fått i mig mina två Enervit Liquid och halar nu upp en Maurten gel med koffein. När jag får in klumpen i munnen svär jag inombords över att jag inte har testat den innan loppet (I know – rookie mistake!). Jag har kört liquid i flera år nu och konstaterar rätt snart att jag nog får fortsätta med det. Kan bara svälja halva geléklumpen med hjälp av en klunk vatten, men den vänder nästan upp igen. Andra halvan går bara inte, jag får kväljningar av bara tanken. Inser att även min andra, oöppnade, gel kommer att förbli orörd fram till mål. Börjar må illa, ganska ordentligt faktiskt. Är det här första maran när jag ska spy? Som sänt från helvetet står det plötsligt en osande korvkiosk precis bredvid banan. Korvlukt är kanske exakt det sista jag vill ha i näsan just nu. Blä. Benen börjar kännas lite som kola och 35 km passeras på knappa 2.37. Sista femman gick på oroväckande 04.46 min/km. Jag kan fortfarande slå mitt personbästa men kanske ska jag strunta i det och bara ta mig i mål? Det vore så vansinnigt skönt att bara ta det lite lugnt och bara lufsa de sista 7 kilometrarna. Kanske köpa en juice? Ljuvligt.

• 

• 

Jag vet att vi närmar oss Themsen och att det därifrån är platt och fint in i mål. Visserligen med lätt motvind, men ändå. Innan vi kommer dit springer vi nedför under viadukter och de små, små backarna upp igen känns smått oöverstigliga. Min kropp känns rätt energilös, det kurrar i magen(!?) och jag har noll – exakt noll – tryck i benen. Framsida lår gnäller och jag börjar verkligen känna att jag har tagit i mer än jag är van. Rubins röst ekar dock i huvudet, jag vet att han tror på min förmåga och han har haft rätt förr. Det är bara att tugga vidare. För varje steg jag tar har jag ett mindre kvar – det mantrat har funkat förr så jag kör det om och om igen i huvudet. Men vore det inte lite skönt att gå en bit..? ”Go Sweden – looking strong!” Nej, tydligen inte. Jag ser visst stark ut. Känslan inombords är bara en känsla, den ljuger säkert. Tugga vidare nu bara!

När jag ser 40-kilometersskylten bränner tårarna i ögonen. Jag vet att Lasse kommer att stå vid banan snart och det gör mig så sjukt glad. Dessutom ser jag att klockan visar 3.01.22 och även om jag snittat lite för långsamma 04.54/km den sista femman inser jag att det här kommer att gå vägen…om jag bara håller mig lugn nu. Jag pratar med mig själv inne i mitt huvud. Inga onödiga fartökningar så att låren säger upp sig. Inte trampa snett. Inga andra konstiga utsvävningar som kan äventyra det här. Spring bara lugnt och fint nu så kommer du att ta dig i mål under 3.15. Du har råd att springa i 6-minuterstempo den sista biten och ändå slå ditt personbästa. Ett steg i tag bara. Lugnt och fint. Sätter en fot framför den andra och letar efter Lasse. Jag hör honom vråla på lång väg och när jag passerar kör jag en high five som självklart missar målet. Har dock inte tid att stanna och korrigera så det är vad det är. En missad high five är också en high five. En meter efter att jag har passerat honom bryter jag ihop och gråter. En gråtande löpare är bränsle för en redan kokande publik – stödet är ofattbart!

Publiken bär mig nu. Utan den hade jag förmodligen inte orkat springa alls. Låren gör så ont och jag har inga energimarginaler kvar. Tårarna rinner men jag ler med hela ansiktet. Funktionärer vrålar och hejar. Publiken är helt galen. Mina lår har sagt upp sig men jag skiter i det – jag bara springer. När det återstår en enda kilometer tar jag ut segern i förskott. Det vore helt osannolikt att något skulle hända nu. 1000 meter kvar av 42 195. Det kommer att gå!

Vi svänger höger i ett öronbedövande jubel och jag ser äntligen det mäktiga Buckingham Palace. Mina ben är borta ur tanken och det känns som att jag flyter ovanför marken. 200 yards to go säger en skylt och jag svänger höger in på upploppet. Alla mina problem är som bortblåsta och det enda jag ser är den röda målportalen. Som jag har väntat! Den efterlängtade London Marathon-medaljen är snart min.

Vad som följer nu är i vanlig ordning ett upploppstöcken. Huvudet är tomt på tankar och jag fokuserar blicken rakt fram mot målet. Målrakan är lite mindre publiktät, av säkerhetsskäl, men jag behöver ingen publik nu. Jag har mig själv i min bubbla och det är fullt tillräckligt. Benen springer av sig själva och de gör inte ont längre. De känns på något märkligt sätt helt obefintliga. Jag har svårt att andas p.g.a. mina tårar men jag är bara glad…så glad. Jag tittar inte på klockan, jag vet att jag kommer att slå mitt personbästa nu. Det kommer att gå vägen. Känslan är obeskrivlig!

• 

• 

Jag spurtar allt vad jag kan och springer gråtande över mållinjen. Det är så vansinnigt skönt att sluta springa att jag gråter ännu mer av ren tacksamhet över att jag slipper springa mer. Inom ett par sekunder kommer det fram en funktionär och frågar om jag är ok.
– Yes, I’m ok – I’m just happy.
– Oh, is it your first marathon?
– No, it’s my 10th…
Hon ler bara och frågar om jag har kommit ihåg att stoppa min klocka. Det är ändå fint att de fokuserar på allt det väsentliga här på andra sidan mållinjen. Först och främst om hälsan är som den ska och i nästa sekund säkerställer de att loppet skall bli rätt och riktigt i Strava. Hon kramar om mig; well done. Älskar den här löparbubblan!

Jag gråter vidare och går långsamt framåt längs The Mall. Funktionärerna berömmer oss alla och jag känner plötsligt hur fruktansvärt trött kroppen är. Jag har nog aldrig varit så trött efter målgång i ett marathon. Varenda cell känns som urvridna disktrasor. Det finns exakt noll energi kvar och jag skulle inte kunna springa en meter till. Precis som det ska vara, I guess.

• 

• 

Medaljen är kanske den mest efterlängtade jag har fått runt min hals. Jag skulle ha fått den i april 2020 men fick vänta till oktober 2021. Worth waiting for, kan man väl säga. Rubin messar någon minut efter; Well done superstar! Och det är precis så jag känner mig – som en superstar. Min kropp är en superhjälte som än en gång har burit mig 4,2 mil efter en minst sagt svajig uppladdning. För bara en vecka sedan kunde jag inte springa ett steg och nu går jag här i ett totalt lyckorus och njuter av ett nytt PB: 3.11.52.

Jag möter upp Lasse på Trafalgar Square, får en kram och gråter en liten skvätt till. Svamlar på om loppet, förmodligen helt osammanhängande. Benen är så j*vla trötta och jag kommer knappt upp från marken när jag har suttit där och vilat en stund. Den planerade promenaden mot hotellet byts mot taxi efter ett par hundra meter. När vi går igenom serveringen utanför hotellet applåderar alla gäster och hotellet bjuder på champagne. Känslan jag har inombords trumfar marathonsmärtorna med hästlängder. Den är ljuvlig och går inte att framkalla på något annat sätt än att springa riktigt långt. Dessutom är den svårt beroendeframkallande….och det är väl precis den kombinationen som gör att jag springer vidare, trots allt. Det är en känsla jag knappt kan vara utan och jag är min kropp evigt tacksam för att den gång på gång tillåter mig att ta mig hela vägen fram. Tack.

• 

• 

Jag vill rikta ett STORT tack till coach Rubin McRae som outtröttligt utmanar mig med mer eller mindre ”omöjliga” träningspass och ständigt peppar och tror på min förmåga – utan dig inga vidriga trösklar, otippat sköna distanser eller välbehövliga vilodagar. Tack!

Tack också till Susanne på Löparakuten för att du alltid lyckas laga mig när jag själv knappt tror att det går. Utan dina magiska händer hade jag varit så många löparupplevelser fattigare. Tack!

…och Lasse. För din outsinliga förståelse för att jag vill springa i både tid och otid. Och för att du alltid lyssnar när jag pratar om tröskelvärden, kilometertider och förmodligen ganska ointressanta detaljer kring mina otaliga pass. Jag älskar dig ♥

Officiell sluttid: 3.11.52
Placering 66 av 14418 kvinnor i åldersklass 40-45
Placering 305 av totalt 18968 kvinnor.
Placering 3329 av totalt 40419 löpare, män och kvinnor.