Löparåret 2021 i backspegeln

Vilket år det blev tillslut! Jag utvecklades som aldrig förr trots (eller p.g.a.) att jag passerade 40-strecket för ett par år sedan. Och jag lyckades få hela 7 medaljer trots pandemi och en massa inställda lopp. Det var ett år som började mindre bra men minst sagt hämtade sig mot slutet. Jag ger er löparåret 2021.

Januari

Ja, vad ska jag säga? Inte den bästa starten på ett nytt år. Ni som hängde med på 2020 års story vet att jag p.g.a. skada loggade ungefär 0 normala kilometer under januari månad. Januari 2021 stavas rehab i min dagbok. Det är 1 min löpning varvat med 1 min gång, allt enligt remiss från Kattis på Hela Kvinnans Klinik. Det är bäckenbottenövningar, frustration och tristess när allt jag vill är att springa. Oerhört segt och oinspirerande där och då. Med facit i hand byggde jag dock upp en ovärderlig förståelse för min kropp och också en enorm tacksamhet över att kunna springa – en tacksamhet som lever kvar även såhär ett år senare. Inget ont som inte har något gott med sig.

Februari

Kroppen hämtar sig i slutet av januari och i februari kan jag börja springa så smått igen. Glädjen vet inga gränser! Det går inte snabbt och det blir inte långt, men jag lyckas iallafall logga drygt 206 kilometer löpning under månaden. Månadens sista dag kan jag t.o.m. springa en halvmara – det är ljuvligt! Jag tragglar vidare med styrketräningen och övningarna jag har fått av bästa Kattis. Jag vill aldrig någonsin bli skadad igen.

Mars

Mars betyder mellanmjölk. Jag lufsar på i ett behagligt tempo som jag vet att kroppen inte behöver kämpa med. Parallellt renoverar vi nämligen hus (och packar lägenhet) och stressen över alla beslut som måste tas om fogfärger, beslag och golvvax. Jobbet går på högvarv och vrider ur mig den sista energin. Mina kilometrar i löparskorna är mer en ventil än någonting annat just nu. Är så oändligt tacksam över att London Marathon inte går nästa månad utan först i oktober. Att springa en mara just nu känns knappt överkomligt. Jag lyssnar på kroppen och pratar snällt med den så att den inte blir skadad. Glädjen och lättnaden i mina selfies går inte att ta miste på – den smärtfria(!) löpningen är min medicin hela mars.

• 

• 

• 

April

Vi startar april med att checka in på en minisemester på Hotel Skeppsholmen och jag tackar nej till bilresan hem. Ger mig själv 17 km ljusterapi istället. Det känns som att kroppen och energin börjar komma tillbaka. Hoppar på @imarunnerloppet-serien och springer lugnt och fint mitt första 5-kilometerslopp, av totalt sex, på 21.29. Tog i lite lagom men knep ändå tredjeplatsen bland kvinnorna. I övrigt softar jag på i mellanmjölkszon p.g.a. fortsatt flyttkaos. När vi äntligen flyttar in i huset sänker sig ett lugn över mig och jag blir sugen på att ta i igen. För att veta exakt hur mycket jag bör pressa mig bokar jag in mig på Aktivitus för att göra mina första tester på många, många år. Hade glömt hur vidrigt det är med VO2-maxtest men jäklar vad värdefullt att ha siffrorna i handen! Börjar fantisera om ett maraton-PB i London i oktober men inser att jag kommer att behöva hjälp för att få tillräckligt med återhämtning (min sämsta gren) för att hålla mig skadefri. Det finns ett namn jag tänker på spontant och bestämmer mig för att kontakta honom. Jag njuter av löpningen och att ta igen mig på verandan efteråt. Vårsolen värmer och jag äter glass efter långpassen.

• 

• 

• 

Maj

Våren kommer och med den energin. Jag träffar Rubin McRae över en lunch för att äntligen få lite coaching i min löpning (och kanske mest av allt återhämtningen…). Han är glad över att tjurskallen ”kan själv-Helena” äntligen kryper till korset och ber om hjälp. Jag berättar om min dröm att slå min maratontid på 3.15.31 samtidigt som jag håller mig skadefri. Han ler och säger att det är minst sagt rimligt. Mina värden från Aktivitus lämnas över och vi skakar hand. Jag ler av förväntan men förstår samtidigt att det inte blir någon dans på rosor. Att träna inför ett marathon är ingen lek.
Min löpning får en extremt välbehövlig nytändning och jag ser fram emot varje pass. Jag springer intervaller på bana, tusingar i snöblandat regn, snabbdistanser på solvarm asfalt och ”hilly distance” i Hellas. Inget pass är det andra likt och jag frågar mig själv varför jag inte har gjort det här tidigare? Det är så vansinnigt skönt att ha en plan att följa, bara att knyta på sig skorna och göra jobbet utan att behöva tänka. Jag blir förvånad över vad min kropp levererar – den är så mycket starkare än jag trodde!

• 

• 

• 

En solig och varm kväll i maj träffar jag min fantastiska kompis Daniel. Vi har känt varandra i över 10 år och på den tiden försörjde han sig som trollkarl. Numera är han en inbiten runstreakare och inspiratör, och har sprungit varje dag i snart 4 år(!). I sin satsning Löparlycka träffar han löpare som har inspirerat honom på olika sätt, och nu vill han ha med mig framför kameran. Vi ses en vacker försommarkväll på hans favoritutsiktsplats (som väldigt lägligt ligger nästan där jag bor) och sen fastnar vi där i några timmar. Vi kan inte sluta prata och hinner gå igenom inte bara löpträningen, utan även min vandring genom Nya Zeeland, Spring för Terese, mina sex gånger på Kilimanjaro och allt annat mellan himmel och jord. Avsnittet klipps ner till 38 minuter och finns att hitta här. Kanalen bjuder också på andra godbitar som ultramaskinen Johnny Hällneby, löpteknikgurun Fredrik Zillén (som jag inte kan rekommendera nog mycket att gå till för att styra upp tekniken lite…) och superkvinnan Kristina Paltén. Otroligt ödmjuk inför det fina sällskapet.

• 

Juni

Juni kommer med alla väder. Ena dagen kokar kroppen och nästa dag är det +5 och ösregn. Jag tuggar dock på med mina pass och behöver inte bry mig om just vädret. Jobbet ska göras och jag gillar det. Har alltid trott att jag är en känslolöpare som vill spontanspringa och göra det som faller mig in för dagen. Men det rimmar inte alls med glädjen jag känner över att studera kommande pass, jaga rätt pulszon och sätta varje intervall. Jag konstaterar att jag nog gillar både och – både skogslufsandet och asfaltstuggandet. Jag älskar att springa helt enkelt. Och jag älskar att känna att kroppen levererar och utvecklas. [förlåt till min kära sambo som jag tjatar hål i huvudet på med mina intervalltider] Känner mig som en superhjälte! Junis bästa är nog ändå att vi får upp uteduschen så att jag kan kliva rakt in i den med kläderna på de dagarna jag är millimeter från värmeslag efter ännu ett ”omöjligt” intervallpass. Något annat som är bra med juni: min andra vaccindos och beskedet att jag äntligen kan resa till Island i juli för mitt efterlängtade Laugavegur Ultra!

• 

• 

• 

På självaste Nationaldagen fyller Helena Bjälkemo 40 år och vi firar med långpass på morgonkvisten. Dryga 2 mil tillsammans med en hel drös starka tjejer och löparglädjen på skogsstigarna vet inga gränser. Springer utan energi och bara vatten, helt enligt coach Rubins instruktioner. Ensamvarg som jag är inser jag att det trots allt är härligt med lite sällskap ibland. Sällskap och fika. Fika efter löpningen är nämligen något som alltid är tillåtet, helst när man har sprungit i två timmar utan kolhydrater. En fin dag i löparskorna som jag sent ska glömma!

• 

• 

• 

Juli

Jag inleder juli ”hemma” i Mora. Springer soliga backintervaller i grannbyn. Hälsar på ”min” gata i mormors barndomsby. Blir skjutsad av mamma upp till Oxberg för att springa tillbaka hem längs Vasaloppsleden – mitt stående favoritlångpass på sommaren. Just denna sommar är det dock lite extra utmanande med +27 grader i skuggan och avslutning på en mängdvecka som mäter totalt 93,4 kilometer. Min mastigaste vecka någonsin, men p.g.a. ett briljant upplägg av Rubin känner jag mig inte så farligt sliten. Skön känsla!

Väl tillbaka i Stockholm sitter jag en dag i bilen på väg till Hammarbybacken för ett utmanande backpass. Vid Hellas plingar min telefon till och jag får en känsla av att det är något jag måste läsa. Jag öppnar och får genast svänga av vägen och parkera bilen. Min guidekollega Petter, som jag spenderade en vecka i tält med på vår senaste tur på Kilimanjaro, har förolyckats i en flygkrasch i Örebro. Tårarna väller över och jag går rakt ut i skogen och sätter mig och gråter. Fina Petter, inte ens 30 år fyllda och så mycket kvar i livet. Hans stora passion fallskärmshoppning blev hans död. Det är så ofattbart sorgligt och näst intill omöjligt att ta in. Det var inte längesen vi hördes av och pratade trailskor, nu finns han inte mer. Jag ringer mamma, hon gör sitt bästa för att trösta 30 mil bort. ”Åk till Hammarbybacken som du har tänkt, det hade Petter velat” säger hon och jag gör som hon säger. Det blir en känslosam stund på platsen där jag träffade honom för första gången – just i Hammarbybacken hade vi en träningskväll tillsammans med de blivande Kilimanjaro-bestigarna som vi sedan tog upp till toppen på Afrikas högsta berg. Jag tänker att det inte är en slump.

• 

• 

• 

Den 17 juli går en mångårig dröm i uppfyllelse. Jag får äntligen flyga till Island för första gången och ta mig an det 55 kilometer långa loppet Laugavegur Ultra Marathon. Startfältet är litet och loppet har varit fulltecknat tidigt de senaste åren. När jag äntligen lyckades knipa en plats till 2020 års upplaga gick det inte att resa till Island och loppet kördes med endast islänningar. Men nu, nu blir det av!

Loppet startar i Landmannalaugar och går sedan över magiskt vackert, och mycket utmanande, vulkanlandskap ner till Thorsmork på Islands södra sida. Det regnar när jag lämnar Reykjavik med buss till starten på morgonen, men i Landmannalaugar skiner solen. Det är kyligt, endast ett par plusgrader, men startområdet är så otroligt vackert!

Det blir en lång och hård dag i löparskorna. Jag tar mig över totalt 1700 höjdmeter och är ute i 6h 37min. Mitt fokus ligger på upplevelsen och att försöka ta in miljön så mycket jag bara kan. Innan jag åkte har jag knarkat bansträckningen på diverse sajter och även sett ett par amatördokumentärer på YouTube. Det känns overkligt att vara på plats och jag gör mitt bästa att både försöka ta bilder och spara miljön i minnesbanken. Jag befinner mig i ett aktivt vulkanlandskap som taget ur Sagan om ringen. Det ryker från hål i marken och färgerna på bergsväggarna runt mig är helt overkliga. Det är som att springa i en saga!

Det var längesen jag sprang ett ultralopp. Jag har glömt bort hur otroligt uttömmande det är och hur vansinnigt trött man kan bli. Att det här loppet ens skulle bli av visste jag dessutom inte förrän i sista sekunden, så träningen har varit exakt noll anpassad till den här typen av utmaning. Att springa 5,5 mil och ta sig över Hammarbybacken 25 gånger längs vägen är inte vad jag är tränad för. Men jag ville verkligen inte missa den här möjligheten – vem vet hur 2022 ser ut?
Den sista timmen är otroligt utmanande och mina lår har sagt upp sig fullständigt. I vanlig ordning gråter jag en skvätt med jämna mellanrum samtidigt som jag känner sådan enorm tacksamhet över kroppen. Otroligt vad den kan göra! Jag njuter samtidigt som jag kämpar, en klassiker när jag ger mig på något som är på gränsen till vad jag klarar. Det är en underbar dag i löparskorna men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte njöt när jag äntligen fick korsa mållinjen. Kom in som 25:e dam av totalt 223 startande – ett resultat jag är mycket nöjd med givet förutsättningarna. Loppet var trots allt en liten parentes i min satsning mot London Marathon i oktober.

• 

• 

• 

På vägen hem från Island stannar vi till i Köpenhamn för välbehövlig återhämtning. Bra hotell, god mat och dryck (kan verkligen rekommendera Mangia som är den bästa italienaren jag har ätit på!) och lagom mycket lugn träning. Det är ovanligt lugnt i stan och vi kan njuta av Köpenhamn utan att behöva armbåga oss fram. Solen skiner på oss alla dagar vi är där och det fina vädret håller i sig när vi kommer hem. Det är kämpigt att få till de hårdare passen i värmen (och med ett ultralopp i benen), men jag har mitt fokus på London nu och känner mig smått ostoppbar.

• 

• 

• 

Augusti

Som om den svenska sommaren inte var varm nog bestämmer vi oss för att åka en vecka till Rom. Det visar sig vara en riktig lyckträff på alla sätt och vis. Resandet är av förklarliga skäl lite på hold i hela världen och vi avnjuter Italiens huvudstad på näst intill folktomma gator. Colosseum är trängselfritt och vi har aldrig problem att få ett bord på en restaurang. Poolområdet på hotellet är lugnt och skönt och jag springer nästan ensam längs ett stekhett Tibern. Vi äter och dricker gott, som alltid i Italien. En ljuvlig och mycket välbehövlig vecka på alla sätt och vis!

• 

• 

• 

I slutet av augusti dyker även Premiärmilen upp som gubben i lådan. Det skulle ha gått i mars men blev framflyttat på obestämd tid och jag har helt glömt bort att jag har en startplats. Nummerlappen kommer på posten som en fullständig överraskning och loppet går av stapeln dagen efter begravningen för min kollega. Är mentalt ganska trött men tänker på orden från begravningen – att vi måste fortsätta leva för Petters skull. Jag messar coach Rubin samma morgon att jag har bestämt mig för att springa och får en enda önskan tillbaka: ”I want you smiling at the finish line”. För säkerhets skull börjar jag le någon kilometer innan mål och springer in på fina 42.31 (04.13 min/km) och hamnar på 11:e plats. Känner mig inte så trött och jag har mer att ge – ett fint formbesked av kroppen med en dryg månad kvar till London!

• 

• 

• 

September

Jag inleder första höstmånaden med en mastodontvecka. 91 kilometer löpning på fem dagar inklusive mitt sista långa långpass inför London – 32 kilometer med flow hela vägen. Historiskt sett har långpass inte hört till min kropps favoritpass, jag har ofta blivit skadad eller känt mig helt dränerad på energi efter dem. Med Rubins hjälp har jag dock hållit mig i rätt pulszon och kunnat springa långt med låg ansträngning och ändå haft energi kvar efter 2,5 timmes löpning. Det är en fantastisk känsla!

Den 11 september får jag ett fint hedersuppdrag av min fina vän Cia – att vara farthållare åt henne på Ramboll Stockholm Halvmarathon som avslutning på hennes säsong tillsammans med Sverige Springer (<- se avsnittet här). Det blir en minnesvärd och känslosam dag med noll fokus på prestation och all in på glädje. Det finns förmodligen ingen i hela världen som utstrålar så mycket löparglädje som Cia. Jag kommer aldrig att glömma den här dagen!

• 

• 

• 

En vecka efter halvmaran och med två veckor kvar till London springer jag mitt sista långpass – 25 lätta kilometer med bra känsla. Det jag gör efter passet är dock något som jag lär mig en ordentlig läxa av. Jag har fortfarande inte hittat de optimala skorna inför London Marathon, så såhär endast 2 veckor innan bestämmer jag mig för att göra det nu efter mitt långpass (avdelningen mindre begåvade beslut). Jag åker in till Runner´s Store, har tur att Matilda jobbar just den här dagen och att hon har all tid i världen för att låta mig prova igenom hela kolfibersortimentet. Det finns så många fel i det som händer nu:
Jag testar skor i över en timme, efter 25 kilometer långpass.
Jag testar bara skor med kolfiber, när jag aldrig har sprungit i den typen av skor innan.
Jag kör onödigt många fartökningar på testbandet när benen redan är lite sega från långpasset.

I slutet av den dryga timmen jag är där känner jag mig jäkligt seg i ländryggen. Jag går därifrån med två par skor och är nöjd och glad, men jag känner att ryggen inte är nöjd. Tyvärr är det en känsla jag mer än väl känner igen sen tidigare och jag vet att det inte är postitivt.
Dagen efter har jag ganska ont i ryggen, på gränsen till ryggskottskänsla. Jag har ändå vilodag så känner mig rätt lugn ändå. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Ett par dagar efter har jag skitont och fyra dagar efter långpasset måste jag gå till Susanne på Löparakuten, utan en endag sprungen kilometer under hela veckan. Hon ordinerar fortsatt vila. Det är 10 dagar kvar till dagen då jag ska springa mitt livs snabbaste marathon.

På helgen, en dryg vecka innan loppet, tar jag en promenad och försöker lägga in korta löpintervaller. Jag håller ut med löpningen i 90 sekunder, sen får jag lägga ner p.g.a. smärta. Ryggen vill inte alls och jag börjar bli orolig på riktigt. Har jag f*ckat upp ryggen ännu en gång p.g.a. korkade beslut? Hade Rubin fått bestämma hade jag förmodligen inte provat ut skor i en timme efter långpasset för en vecka sen. Jag är så arg och besviken på mig själv men försöker tänka positiva tankar och att vilan kanske är bra för mig ändå. Mina ben kommer iallafall inte vara slitna när jag ska springa 42,2 kilometer om en dryg vecka. Hur det nu ska gå till. Jag avslutar mitt september med 11 vilodagar på raken (och ytterligare två behandlingar hos Susanne) och en gnagande oro över att London Marathon-medaljen är ett minne blott.

Oktober

Fredagen den 1 oktober flyger vi till London. Jag har inte sprungit ett steg sen den 19 september. Ännu inte testat mina skor som jag köpte den dagen och jag har ingen aning om hur det ska gå på söndag. Tar jag mig ens runt?
På lördagen sticker jag ut på en lätt morgonjogg i ett ljummet Hyde Park, dryga 4 kilometer i lugnt tempo – den enda rundan där mina raceskor sätts på prov. Jag börjar gråta av glädje när min rygg är smärtfri och hoppet om en målgång imorgon tänds igen. Min målsättning ändras dock från sub 3.15 till att säkra medaljen, oavsett hur lång tid det tar. Det känns inte så kul med tanke på de senaste månadernas hårda träning, men inget annat beslut är rätt i den här situationen. Jag vill bara ta mig i mål imorgon.

• 

• 

• 

Raceday, lördagen den 2 oktober, vaknar jag tidigt med fjärilar i magen. Ryggen känns bra och jag är otroligt fokuserad. Jag har under kvällen igår överlagt med mig själv och bestämt mig för att satsa ändå. Jag kommer att starta i ett högt tempo, förutsatt att ryggen är smärtfri, och köra så länge det håller. Ryggen känns mirakulöst återhämtad och jag tänker att adrenalinet kommer att göra sitt. Jag måste våga testa, annars kommer jag ångra mig för all framtid.

The rest is history. Jag drar iväg i 04.20-tempo med en glad rygg och pigga ben. Kanske har den här vilan inte bara varit av ondo? Klockar första milen på 43 minuter och halvmaran på 1.32.13. 30 km passeras lite långsammare på 2.13.06 och sen tappar jag såklart ytterligare lite på slutet, som sig bör. Det är en kamp sista milen, men helt mirakulöst springer jag över mållinjen på 3.11.52 – nytt PB med nästan 4 minuter. Kroppen har gjort det igen och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tacka den tillräckligt mycket.

Hela den långa race reporten finns att läsa här.

• 

• 

• 

Jag tar det ganska lugnt i ett par veckor efter maran. Historiskt sett har jag alltid blivit skadad precis nu – efter ett hårt lopp när jag helt respektlöst har gått på träningen alldeles för tidigt. Det ska inte hända den här gången. Jag börjar med 3 dagar helt utan löpning och går sedan över till lugna, korta pass och fortsatt mycket vila. Två veckor efter maran springer vi virtuella Glädjeruset på jobbet och uppslutningen är fantastisk. Ett fint lopp för en god sak ♡

Första helgen i november skall jag åka till Schweiz för en efterlängtad konsert och hög på min upplevelse i London lyckas jag leta upp ett lopp som jag kan springa när jag ändå är där – Geneva 20km by Genève Aéroport. Jag anmäler mig till sub 1.30-startfältet och tänker att det inte kan vara så svårt att hålla under 04.30 min/km i 2 mil.

November

I början av november flyger jag till Gèneve. Testar benen på lördagen inför söndagens lopp och de känns tunga och sega, som alltid dagen innan start. Allt verkar med andra ord vara i sin ordning.
På söndag morgon är det nollgradigt och stressigt inför starten. Köer för att kolla covid-bevis, för att lämna in överdragskläder och för att besöka toaletterna. Jag kommer in i min fålla – elitledet(?!?) – bara ett par minuter innan start så uppvärmningen är obefintlig. Jag hinner inte ens bli nervös innan startskottet går och jag sätter iväg i ett högre tempo än jag har tänkt.

• 

• 

• 

Första kilometern går på närmare 4 min blankt och jag fattar ju att det inte kommer att hålla i 19 kilometer till. Men jag trycker på så bra jag kan utan att ta ut mig fullständigt. Första halvan är mer kuperad än jag har kunnat utläsa av banprofilen så det är lite segare än förväntat. Efter en lång backe mellan 3 och 4 kilometer hör jag dock någon i publiken säga att det värsta är gjort så jag väljer att tro på honom. Jag tuggar på i ett bra tempo men är lite för feg för att gå fullt. Jag vill springa in under 1.30, allt annat är en bonus. Första milen passeras på 42.30, samma som på Premiärmilen i augusti, och jag tänker att det kanske blir svårt att hålla i en mil till.

Men döm om min förvåning när den andra halvan känns lättare än den första. Det är inte alls lika mycket uppförsbackar och jag hittar ett otroligt skönt flow. Det är en utmanande men fullt kontrollerad känsla. Vid 5 kilometer kvar till mål blir jag omsprungen av en tjej med fransktalande pacer. Jag vet att jag ligger bra till i damklassen så jag gör allt för att jaga ikapp henne. Vid 2 kilometer kvar till mål passerar jag äntligen och vägrar släppa. Min sista kilometer går på 03.49 och den andra halvan är 1 min 24 sek snabbare än den första. Min sluttid i mål stannar på 1.24.36 (04.11 min/km) och det räcker till en 11:e plats bland kvinnorna och 6:e plats i min åldersgrupp. Totalt plats 161 av 1620 startande, både män och kvinnor. Jag är så vansinnigt nöjd och konstaterar att jag hade klockat halvmaran under 1.30 om loppet hade varit 1,1 kilometer längre – en tid som har legat som ett smått ouppnåeligt mål i bakhuvudet en längre tid. Stort!

• 

• 

• 

Efter loppet tar jag tåget till vackra Luzern och går på en konsert som jag har väntat på i nästan två år. Väl hemma i Sverige igen går allt i ett. Kick-off med jobbet, möte i Göteborg och en veckas jobb på mässa i Milano. Energin rinner ur mig i en strid ström och när jag kommer hem från Italien går luften ur mig helt och hållet. Jag loggar två veckor med knappt någon träning alls, kroppen är helt ur spel. Eftersom jag är väldigt osugen på att bli sjuk lyssnar jag på kroppen och vilar. Vilar, vilar och vilar. Sover kopiösa mängder med timmar men blir aldrig pigg. Lyckas få ihop totalt 36 kilometers löpning under hela november – en tredjedel av min högsta veckomängd i somras.

December

Årets sista månad kommer och återhämtning är fortsatt nyckelordet. Jag springer helt på känsla men vilar mest. Har noll sug efter prestation och tar bara lugna rundor för att det är skönt med frisk luft. Inga mål och ingen tidsjakt. Jag orkar inte och har inget behov av att ta i. Springer knappa 9 mil under hela månaden och det är vad det är. Min medalj från årets sex I’m a runner-lopp under året trillar in på posten. Jag vilar i att jag har haft ett fantastiskt år ändå, pandemi och en dålig start till trots. Jag lyckades kamma hem 8 fina medaljer och sätta nytt PB på ett par distanser. Vad mer kan jag begära av en kropp som har burit mig på otaliga äventyr i 42 år? Den är trots allt starkare än någonsin och min tacksamhet vet inga gränser.

TACK igen älskade kropp för att du orkar. TACK också till coach Rubin och alla andra som har varit inblandade i ovanstående äventyr – ni vet vilka ni är. Och TACK till dig som har hejat längs vägen och har läst hela vägen hit. Mot 2022 och nya utmaningar!

För att sammanfatta löparåret 2021.
Total distans: 2338 km (1732,2 km 2020) enligt Strava
Nytt PB marathon: 3.11.52 (London Marathon)
Nytt PB halvmarathon: 1.32.13 (första halvan av London Marathon)
Nytt PB 10 km: 41.55 (andra halvan av Geneva 20km by Genève Aéroport )
Lärdom: anlita en coach trots att du inte tror att du behöver en.