Mentala promenader

Några dagar i veckan börjar jag min dag med att promenera till jobbet. Det är nästan tomt på människor längs vägen bortsett från någon löpare, en och annan hundägare och ibland någon till synes småstressig powerwalkare. Vissa morgnar ser jag knappt någon under den större delen av promenaden, och det enda ljudet jag hör är fåglarna och mina egna steg.

Jag promenerar inte till jobbet för motionens skull. Jag ser inte mina promenader som träning och jag tar mig inte mina dryga 5 morgonkilometer till fots för att jag ska bränna lite extra fett innan frukosten. Min promenad är helt och hållet mental och för mig, en knapp timmes ren och skär meditation och de flesta morgnar när jag kommer fram till jobbet kommer jag knappt ihåg vilka tankar eller ämnen som har passerat mitt huvud.
Andra morgnar pågår det en febril aktivitet i hjärnan. Jag ställer mig stora livsfrågor där på morgonkvisten, och vissa av dem lyckas jag bena ut och komma en bit på väg med medan andra står lika obesvarade och komplicerade som när jag klev utanför dörren hemma.

I morse när jag mötte solen vid Norr Mälarstrand funderade jag plötsligt (och återigen) över det svindlande och smått kusliga faktumet att vi bara har ett liv. Ett enda liv. Just den frågan kan jag inte tänka en sekund på utan att ställa tusen stora och små följdfrågor, ifrågasätta inte bara mitt men även andras beteende och börja fråga mig varför jag (och andra) gör vissa val när vi ju vet att vi bara har det här livet på oss att leva. Vi får ingen andra chans.

Varför betar jag inte av mina stora äventyr på min bucket list istället för att bara krypa omkring och uträtta de små, enklare sakerna? Varför lever vissa människor liv där de själva inser och erkänner att de inte mår bra, trots att de har alla möjligheter i världen att ändra på sin situation? Varför skriver jag inte den där boken när jag har en handfull stories, all tid i världen, en väl fungerande dator och tio friska fingrar som nästan kan hantera ett tangentbord i sömnen? Varför äter människor konstgjorda, kalorifria livsmedel som inte tillför kroppen ett enda gram näring när det finns riktig mat som är både billigare, godare och bättre för hälsan? Varför är vi inte mer tacksamma över det vi har istället för att spendera hela livet med att fokusera på och tråna efter det vi inte har? Varför gör vi inte mer av sånt som gör oss glada, trots att vi postar fina bilder med kloka quotes som rör ämnet på alla sociala medier vi vet? Varför fyller jag inte spargrisen och åker till Madagaskar istället för att lägga mina pengar på tv-avgift, take away-kaffe och tuggummi (vad f*n är tuggummi ens för påfund?)? Varför älskar vi inte mer och hatar lite mindre? Vi får ju ingen andra chans.