>Att sköta sig själv och skita i andra
>
Jag läste ett smått frustrerat inlägg inne hos Emelie. Det handlar om något jag ibland också är så urbota trött på, nämligen att jämt och ständigt behöva försvara det liv man väljer att leva.
Att behöva försvara sin träningsmängd. Försvara varför man väljer att gå upp tidigt och springa en lördag istället för att ta sovmorgon. Varför man äter det man äter. Varför man inte äter vissa saker. Varför man hoppar över bullen till kaffet trots att det är fredag (du kan väl äta lite socker, du som är så smal?). Varför man ibland prioriterar bort annat för att kunna träna. Ja, ni är säkert många därute som känner igen er.
Jag kan acceptera att folk har åsikter, det har jag också, men det jag irriterar mig något överdjävligt på är människor utan kunskap i ämnet som lägger sig i. Kritiserar. Rynkar på näsan och ifrågasätter. Målar upp mitt liv som något udda och för allt i världen inte kan erkänna att det egentligen vilar en omåttlig avundsjuka bakom alla anklagelser.
På min förra arbetsplats gjorde jag mig stundtals nästan ovän med vissa kollegor när jag varje dag kämpade med att försvara varför jag hade med mig matlåda fem dagar i veckan, och inte valde t.ex. en Karins Lasagne från frysen. Att ens behöva förklara för en vuxen människa varför man hellre äter sin egen lagade mat än en härlig blandning e-ämnen, socker, glukossirap, maltodextrin och dextros i en lasagne med en köttmängd på 13% är ju helt befängt. Självklart kritiserade jag inte dem för vad de åt, de är som sagt vuxna och har det läst någon tidning de senaste åren så kan de inte ha missat hela diskussionen om matfusket.
Men oj vad du är duktig då (skall uttalas med en smått nedvärderande ton) var något jag fick höra var och varannan dag, som om jag satt och åt min mat för att på något sätt hävda mig och vara bättre än alla andra. Otaliga gånger försökte jag förklara för folk att jag aldrig skulle sitta och äta något enbart för att det är ”nyttigt”. Jag är lite för mycket njutare för att kunna klara av det. Dock tycker jag faktiskt inte att det är gott med fryst halvfabrikat som man lagar till i micron på ett par minuter, I’m sorry.
Jag tackar vissa av mina nuvarande kollegor som istället säger som det är, att de är smått avundsjuka på mina matlådor och att jag gärna skulle få laga mat till dem alla dagar i veckan om jag bara ville. Tänk om alla vore så ärliga, vad skönt det skulle vara!
Träningen är ett kapitel för sig, och jag skulle kunna skriva kilometerlånga inlägg om alla diskussioner jag har haft med människor om detta ämne.
Jag vet att jag stundtals kanske tränar lite för mycket. Jag har väldigt svårt för att ge min kropp vilodagar och ibland är jag sliten, skadad och trött. Dock är min kropp min och jag gör vad jag vill med den. Faktiskt. Vill jag träna sju dagar i veckan så gör jag det. Vill jag springa ett varv runt jorden klockan 5 en söndagmorgon gör jag det. Vill jag vila i åtta veckor så gör jag det.
Men låt de som vet bättre än jag ägna sig åt att uttala sig och ifrågasätta, och lämna sedan den slutliga beslutsrätten till mig, min kropp och mitt liv. Jag vill inte höra från en person som inte har sett ett gym sedan Arnold var i ropet att jag tränar för mycket. Inte heller vill jag höra från en människa som mer eller mindre är byggd av tillsattsämnen att jag äter för nyttigt. Eller att min kropp ”mår bra” av några wienerbröd lite då och då. Give me a break.
Vem är det som har sagt att det är mer ok att hacka på alla som lever ett sunt liv och inte på dem som lever mindre nyttigt? Jag skulle aldrig få för mig att titta snett på och kritisera en person som ”bara” tränar en gång i veckan, eller som väljer att äta sin lunch på McDonalds alla dagar i veckan. Jag har inga åsikter om människors val att ligga hemma i soffan en lördagmorgon och käka Frosties istället för att springa en mil. Däremot kan jag tycka synd om deras kroppar, men det hör inte till diskussionen. Jag är hur som helst inte rätt person att kritisera deras livsval, deras sätt att behandla sig själva på. Vi är individer fria att göra det vi vill med våra kroppar och organ.
Hjälp, jag kan verkligen skriva om det här i en halv evighet…det enda jag vill ha sagt är egentligen mind your own business. Sköt dig själv och skit i andra helt enkelt, svårare än så är det inte. Punkt.
Foto privat. Mat helt i Helenas smak.
15 kommentarer
C
>Så. 🙂
Sofie RW
>Word. Tack Helena!
Anna-Lena
>Den svåraste och mest obotade åkomma är tyvärr avundsjuka.
Bittra inlägg i en blogg,visar bara vilket jobbigt liv dessa personer lever.
Måste vara en pina igentligen, men tyvärr tror jag,att vissa personer får en kick av att göra dessa inägg.
Då va den dagen räddad?
I dagens samhälle finns ju hjälp att få…om man nu har ett uns av självinsikt.
Tänk att gå på livets väg med alla dessa bitterheter.
Sträck på er alla som fyller liver med positiva känslor.
Sträck på er alla som vill göra nåt åt jobbiga tankar.
Sträck på er alla som besitter en fredlig inställning till alla medmänniskor.
Livet går inte i repris.
Blås inte ut någon annans ljus,för att få ditt eget att lysa starkare.
Som man bemöter andra,vill man bli bemött själv.
Varma kramar.
Pernilla
>Lilla hjärtat!
Jag läste också inlägget.
Jag önskar att Ni inte låter dessa ifrågasättningar äta av Er energi och Ert humör. För vilka är det som ifrågasätter och kritiserar.. Inte är det PT'n på gymmet i alla fall.. Inte är det Dina nuvaranade kollegor heller (skulle jag tro). Det är väl människor som vet att de borde motionera men inte får tummen ur och sedan får de dåligt samvete när de träffar på någon som tränar och tänker på kosten och det enda sättet de kan klara sin egen situation är att kritisera andra.. Tråkigt så in i norden!
I somras när jag var ute och sprang, på gatan, mot trafiken mötte jag en bilist som inte gillade det jag gjorde.. Efter ett tag så såg jag samma bilist ute med sin hund.. Kunde inte låta bli att fråga om hon hade blivit mycket upprörd på mig. Svaret jag fick var att det var bara idioter som sprang mot trafiken.. Då frågade jag henne lite fint om hon inte skulle med ut och jogga en dag. Hon blev tvärtyst och drog med sig hunden in i trappen och såg alldeles förnärmad ut.. Men jag kunde jogga vidare med ett stort leende resten av rundan 🙂
Stor kram till min favvispeppare!
Anonymous
>när man läser om dina vanor hur du tränar o äter. du har inte tillräckliga kunskaper i de du gör och de kan va de kunniga kan reagera på det!!! du tror är sund men är egetligen inte det för du inte har någon balans o inte tillräcklig kunskap om träning o kost!!! du har skador hela tiden hade du mer kunskap om träning hade du kunnat undvikit de.
Annie
Helena
>Anonym. Jag börjar helt ärligt tröttna på dig och att se ditt IP-nummer hela tiden.
Du borde verkligen söka hjälp när det gäller:
1. Kunskap om hur och när man ofrivilligt lämnar digitala spår efter sig på internet.
2. Din schizofreni, eftersom du ena dagen inte har något namn, andra dagen heter Katta och dagen till ära Annie.
Jag ber dig att sluta sprida dina extremt dåligt formulerade och korkade åsikter och tankar här på min blogg. Tack.
Henke
>Så otroligt klockrent inlägg! Förresten, vilken himla trevlig blogg du har!
Karin
>Riktigt bra inlägg, Helena. Du har helt rätt i att det är ditt liv, din kropp och dina beslut. Och det måste alla andra respektera. Punkt.
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver och blev inspirerad att skriva om detta ämne också. Hoppas att det är ok!
Ha en härlig lördag kväll! Kram!
Emliscious
>ja vi delar ju frustrationen
vad skulle hända om vi vände på det? "ska du verkligen äta det där? du är ju redan ganska tjock. du kanske skulle ta en frukt istället?"
"va? tränar du inte? inte alls? det borde du, med tanke på hur din mage hänger över byxlinningen"
vilket jävla liv det skulle bli!
och om man sitter i goda ro, inte kommenterat nån och endå får de där syniska jävla kommentarerna "oj vad duktig du är då" så känner jag stanken av avundsjuka!
varför är ett visst hakande/ kommenterande okej, och ingen demostrerar när de kommentarena kläcks, medan alla andra kommentarer är helt otänkbara…
varför kan inte folk bara sköta sig själva?
suck!
trevlig helg!! hoppas din lördag är underbar!!!!!!!!!!!!
kram!!!!!!!!!
Ingela
>Word!
Jag undrar vad folk skulle säga om man svarar något i stil med: "jaha är det DITT dåliga samvete som spökar?" (för det tror jag det i grund och botten handlar om + avundsjuka)
Det ska bli intressant vilka reaktioner jag kommer få på min träning och mat när jag börjar jobba.
Kram
Irina
>Det intressanta är väl varför du känner att du behöver förklara dig inför andra. Låt dem undra över din livsstil tills de blir blå i fejset. Eller tills tillsatserna i Karins lasagne tar livet av dem. 😉
Cizzi
>Vi tänker helt klart lika i många avseenden. Det där är ett evigt problem som förmodligen ligger mer hos de andra än hos dig.
Emelie
>Ojoj, håller med dig helt och hållet, men du, det där handlar ju enbart om avundsjuka. Människor som inte kan handskas med att de själva inte kommer till skott med träning, kanske är missnöjda med hur de ser ut, med vad de äter och med hur de lever. Jag är inte som du, jag kämpar för att komma iväg till gymet, med att inte äta godis varje dag och jag kan stundtals känna mig avundsjuk på människor som ser träning som ett helt naturligt, och underbart inslag i sitt liv, men aldrig att jag skulle tracka någon annan för det där. Men matlådskommentarerna, de har jag också fått! Strunta i dem, du är grym!
Kram Emelie
Anna
>Avundsjuka handlar det om, alla gånger.
Tror också att Írina har en poäng i sin kommentar. Värt att fundera lite över.
Ellinor
>Detta är tyvärr ett allt för vanligt förekommande fenomen och jag tror att vi alla utsätts för det på ett eller annat plan.
Vi människor är olika och väljer att leva olika. Det kan vi ha olika åsikter om men det finns absolut inget rätt och fel och det är precis som du säger upp till var och en att fatta dessa beslut.
Jag blir bara så ledsen varje gång jag själv blir ifrågasatt och varje gång jag hör någon som tvingas att stå till svars för sina val i livet. Det är inget man ska behöva FÖRSVARA dock kan jag gärna tänka mig att FÖRKLARA om någon verkligen skulle vara intresserad av det i annat avseende än att vända allting emot mig.
Väldigt bra och tänkvärt skrivet i alla fall Helena, och jag hoppas att det väcker tankeställare hos vissa (även om jag tyvärr tvivlar).
Stor kram till dig i alla fall!