Browsing Category

helena morrar

helena morrar

Aldrig mer.

Jag började författa det här inlägget långt och utsvävande, målande och berättande. Men någonstans i samma sekund som jag satte fingrarna på tangentbordet bestämde jag mig för att inte lägga en massa värdefull tid och energi på något som irriterar mig.
Istället säger jag bara (ganska) kort och gott att jag efter dagens gympass tycker att SATS Hötorget borde lägga minst hälften så mycket krut på sitt gym (yttre – det inre gick jag aldrig till, om det nu finns kvar?) som de gör på sin entré och reception.
Visst är det viktigt med ett första intryck och att det är positivt (vilket det är på Hötorget)…men för mig – och förhoppningsvis precis alla andra som är där – är träningen det viktiga, och det kan inte finnas många som blir inspirerade till träning på det där gymmet (…och det är förmodligen ingen slump att de har en närbild på sina spinningcyklar istället för gymmet på anläggningens sida på websidan.) Mörkt och sömnigt vid konditionsmaskinerna. Gammal gymutrustning. Tunna, slitna, otroligt ofräscha och trasiga stretchmattor. Inkomplett hantelställ. Noll inspiration och jag förstår att folk som aldrig har sett ett bra gym tycker att styrketräning verkar tråkigt.

Jag tränar gärna (och kan köra skiten ur mig) i ett slitet källargym om jag är inställd på det, men på en gymkedja som kostar dryga 7000 kronor per år så förväntar jag mig faktiskt något annat. Så det så.

helena morrar

Så jävla onödigt!

Jag har inte alltid varit intresserad av att röra på kroppen, och som tonåring hade jag andra intressen som inte innefattade särskilt mycket svett och endorfiner. Visst var jag med och tog ett junior-SM-silver som shortstop i det lokala softball-laget innan jag fyllde 15, men min fysiska aktivitet sträckte sig inte utanför softball-planen och min slitna handske…och ska jag vara helt ärlig så började jag med just softball enbart för att jag var intresserad av en äldre kille i a-laget i baseball. Sen visade det sig ju vara vansinnigt kul, men det är en annan historia.

Anyway. När jag var 12-13 år kom min mamma på mig och min bästa kompis Malin när vi tjuvrökte. Att barn i den åldern ens fick köpa cigaretter på den tiden kräver en helt egen diskussion, men så var det iallafall. Jag kommer fortfarande ihåg skammen när mamma konfronterade mig med det hemma i köket, jag bad om ursäkt och skämdes så mycket att jag började gråta. Som tonåring är man dock inte värst konsekvent och man glömmer rätt snabbt, och ett par år senare stod jag ändå där på folkets park och ”feströkte” tillsammans med alla andra som hade gjort samma idiotiska val. Om det berodde på att mamma – trots tillrättavisningarna – själv fortsatte att röka ska jag låta vara osagt, men det påverkade självklart.
Det här feströkandet pågick ett bra tag, uppemot 10 år faktiskt(!). Såhär i efterhand känns det helt bisarrt att jag var ”tvungen” att ha en cigarett i handen när jag stod på dansgolvet, ”för att ha någonstans att göra av händerna”. Ok att jag är en rastlös person, men kom igen! Ni minns själva hur kläder och hår luktade på den tiden folk fick röka inne på krogen…och känslan att man själv hade dragit i sig uppemot ett paket på en kväll gjorde inte saken bättre vill jag lova. Dagen efter mådde man som en sophög, ville aldrig mer se en cigarett…men nästa gång man var ute var det dags igen. Och så rullade det på år efter år, men jag rökte aldrig i något annat sammanhang än i samband med fest. Märkligt kan man tycka med tanke på alla som säger att det är omöjligt att hålla sig ifrån cigaretterna när man väl har börjat. Jag hävdar att det handlar om att viljan att låta bli inte finns där.

En dag sa jag hur som helst stopp. Jag kommer inte alls ihåg varför och hur det gick till, men jag misstänker att det var i samband med att mitt intresse för träningen började vakna. Att träna och röka är liksom ingen bra kombination med tanke på att all skit man drar i sig från en cigarett slåss med det så viktiga syret om platserna på de röda blodkropparna. Ju mer skit i blodet, desto jobbigare för syret att transporteras…ja, ni fattar ju själva att det inte är någon vidare hit. Jag skäms att jag misshandlade min kropp under de där åren, men jag kan ju inte förneka att det var mitt aktiva val just då. Skrämmande hur korkad jag var.

Idag klockan 12 satte jag mig på Clarion Hotel här i Stockholm. A non smoking generation bjöd tillsammans med Skugge & Co in till en två timmar lång bloggsession om rökning och jag kände att jag inte kunde missa tillfället att få höra hur det står till med rökning bland ungdomar idag. Och jag måste säga att jag blir ledsen när jag hör siffrorna och inser att fler och fler ungdomar väljer att börja röka, trots att färre och färre vuxna är aktiva rökare. Jag blir också ledsen när jag återigen påminns om tobaksindustrins fula knep för att sälja mer av produkter som dödar sina användare. Mest ledsen blir jag när jag hör bloggare stå och säga att de skulle kunna tänka sig att marknadsföra tobak på sin blogg, ”för att det är upp till läsaren att välja vad de vill göra och inte”.

Jag blir så ledsen och uppgiven när jag hör att barn (jo – man är barn när man går i sjuan) väljer att börja röka, och vill bara åka ut till varenda skola och ställa mig på skolgården och skrika ERA JÄVLA IDIOTER, men jag inser ju att det verkligen inte är lösningen på att försöka få dem att inse att de ger sig själva en onödigt tidig biljett till himlen. Det finns ju de facto inte ett enda argument för rökning!

Men hur ska man göravad anser ni är det bästa sättet att nå ut till ungdomarna och hur många av er slösar bort pengar på tobak (och varför?)?

Tror ni att bilder som denna hjälper!? 
Vore kul att veta hur mycket pengar som trillade in på Robert Pattinson konto… 

…och efter två timmar med fantastiskt bra info och diskussioner som kändes kloka och vettiga skakade jag lite på huvudet när sex(!) av de kanske 30-40 bloggare som var där stod utanför ingången och…rökte. Jag promenerade istället hem i solen och kände mig extra nöjd över att jag har valt bort den där skiten för resten av livet.

helena morrar utbildningar

Upp och ner, ner och upp.

Jaha ja. Livet goes uppenbarligen on som en berg – och dalbana.

Gårdagen var helt fantastisk. Sovmorgon, storstädning och sen efterlängtat och väldigt välbehövligt heldagshäng med fina E. Avslutade med ett par glas vin hemma hos min äldsta barndomsvän där soffhäng blandades med gitarr och sång i liveform. Somnade gott och drömde sött.

Söndag. Vaknade av klockan vid 7 och susade iväg till Running Sweden/Access Rehab för utbildning med fantastiska Kattis. Har hittat en massa små, stabiliserande muskler som sover i min kropp när de egentligen borde vara vakna, och jag kan knappt vänta på att få väcka dem…och samtidigt kolla in hur det står till med saken hos mina kunder. 🙂 Fint så, bra söndag fram till 15.30.

Men. Så skulle jag då hem. Eftersom jag inte var klädd för promenad i ett iskallt (hej vinter!) Stockholm tog jag den av mig icke älskade tunnelbanan, vilket händer en sisådär två-tre gånger i månaden. Trångt, stressigt och otippat mycket folk för att vara en söndag…men jag skulle ju bara två stationer så det kändes ok. När jag klev av och skulle lägga tillbaka busskortet i min plånbok insåg jag att min plånbok inte alls låg i väskan där jag hade lagt den tre minuter tidigare. Vände och vred på allt i hela väskan men fick tillslut inse att den faktiskt var borta. Två stationer och ca 3 minuter var det som behövdes. OVÄRT. 12 år tog det trots allt för storstadsbuset att komma åt dalkullan, och efter ett par spärrningssamtal och en polisanmälan kunde jag andas ut.

Otippat lugn höll jag mig dock (vad ska jag göra åt saken liksom!?), men kände ändå att jag hade lite kokande irritation som ville ut ur kroppen. I min värld finns det inget bättre sätt att göra sig av med sån skit än att sticka ut och springa, och eftersom min misstänkt begynnande förkylning som lurade i kroppen i fredags idag är helt borta susade jag iväg runt Kungsholmen.
En stulen plånbok betyder tydligen 8 kilometer på 36:28 i min värld…smärtfritt dessutom. En varm dusch, en overkligt god varmrökt lax (som jag som tur var köpte igår) i magen och nu ett glas rött i soffan för att fira att jag har första kunden klockan 12 imorgon.
Nu tänker jag släppa den där mindre värda människan som just nu knatar runt med mina 200 spänn cash i fickan och förmodligen har slängt min fina plånbok i en papperskorg. Må du för alltid hemsökas av kräkningsframkallande dåligt samvete din jävla idiot. 

00:04:52 1 km 04:52 min/km 12,33 km/h
00:04:34 1 km 04:34 min/km 13,14 km/h
00:04:32 1 km 04:32 min/km 13,24 km/h
00:04:21 1 km 04:21 min/km 13,79 km/h
00:04:29 1 km 04:29 min/km 13,38 km/h
00:04:38 1 km 04:38 min/km 12,95 km/h
00:04:31 1 km 04:31 min/km 13,28 km/h
00:04:30 1 km 04:30 min/km 13,33 km/h

Så ja. Tack kroppen, dig kan man lita på när det kniper.