>The truth, and nothing but the truth…

>

Efter kanske en halvtimme (som dock kändes som en halv dag) var det alltså dags att återigen hoppa in i bussen, och ytterligare en halvtimme senare anländer vi på ett sjukhus på den asiatiska sidan av Istanbul. Vi skämtar om att vi tvingas åka ända till Asien för att få vår operation gjord, men det ligger bara nervositet i skratten i bussen…

Läkaren har åkt före och är redan på plats, och vi får sätta oss i ett nytt väntrum. Vi ropas återigen upp en och en. För varje person som går in blir jag mer och mer nervös. Alla som kommer ut är dock överens om att laseringreppet inte är någonting om man jämför med sugkoppen vid det första ingreppet. Skönt. Petra får gå in, och efter henne är det min tur. Min puls är nog uppe i 200 när jag sitter och väntar på min tur. Jag hör ett dunkande ljud från operationssalen men tänker att det inte kan ha något att göra med det jag ska utsättas för, så jag ignorerar det.
När Petra kommer ut ser jag att hon är rätt tagen. Jag frågar hur det känns och får ett ”det kommer att gå bra” till svar. Där och då inser jag att alla som har kommit ut tidigare har ljugit. Det här är inte alls något mindre obehagligt ingrepp. Det här är inte kul någonstans.

Helena? frågar läkaren och jag nickar och lägger mig på britsen, den andra för dagen. Halvt skräckslagen för att vara helt ärlig. Eftersom läkaren och hans kollega pratar turkiska finns en assistent med i rummet som berättar för mig på engelska vad som händer. Allt går väldigt snabbt utan att vara hetsigt, min puls ligger konstant på max och jag vill bara därifrån.
”Now they will wash your eyes, close your eyes”, och jag lyder. En hårdhänt man tvättar mina ögon med två bomullspads, och jag undrar om min hornhinna inte är känsligare än så när den är uppskuren..? Någon typ av plastfilm klistras på mitt ansikte så bara ögonen syns, och jag får lite svårt att andas under min mask.
En ring i ett material som jag inte kan identifiera fästs på mitt högra öga, läkaren börjar skruva på den varpå mitt öga spärras upp mer och mer. Oskönt, minst sagt. Lite extra bedövningsmedel droppas i efter att jag har sagt att jag faktiskt känner lite smärta i ögonvrån, och med en obefintlig möjlighet att stänga ögat ser jag sen hur läkaren tvättar mitt öga. Vi pratar nu inte om ögonlocket, utan han är faktiskt på själva ögat och tvättar. Jag ser allt, men känner inget – en otroligt märklig känsla.
”Now he is trying to remove your flap” hör jag assistenten säga, och jag inser att ”flap” är synonymt med hornhinna. Känslan av att se ett glänsande instrument som liknar en liten pincett närma sig ögat, se att en bit faktiskt viks undan och att sen hamna i ett totalt suddigt och bländande ljust tillstånd är helt omöjlig att förklara. Jag ligger på en brits med tvingat öppnat öga och min hornhinna är verkligen bortvikt. Blottad är bara förnamnet på känslan som finns i min kropp. Livrädd är efternamnet.
”Focus on the red light” är nästa instruktion jag får och jag inser att den blinkande pricken är varifrån lasern nu skall in i mitt öga. Det är också nu jag inser att det höga ljudet jag hörde från väntrummet visst hör till min operation. En laserutrustning är inte tyst, inte på långa vägar. Efter 25 sekunders ljudligt hamrande och en assistent som bara vill väl men mot min vilja räknar ner var femte sekund, är det över.
Jag ser återigen ett glänsande instrument, att läkaren tar tag i något på mitt öga och plötsligt är synen tillbaka – hornhinnan är på plats igen. Dags för en ny omgång av känsellöst tvättande på mitt uppspärrade öga, och sen tas äntligen den vansinnigt obehagliga ringen bort. Jag får äntligen stänga ögat, släppa på spänningen i min kropp och andas normalt. Fem andetag och de påminner mig om att det är ett öga kvar. Känslan jag har i min kropp i just den sekunden är en av de obehagligaste jag någonsin känt. Det är omöjligt att dra sig ur nu, och det enda jag vill göra är att gråta, skrika rakt ut och bara försvinna. Jag är så rädd och osäker att jag känner mig illamående.
Andra ögat avklaras på samma sätt, och faktiskt är det lite lättare än det första. Jag vet trots allt vad som ska hända och är beredd på alla konstiga känslor och upplevelser som chockade mig i samband med det första ögat, men jag skulle ljuga om jag sa att jag var avslappnad. Assistenten ser förmodligen att jag inte mår så bra, för hon låter mig veta att det bara är ”25 more seconds, then it’s over”.

När allt är över ställer jag mig upp, skakar hand med och tackar läkaren, och kan för egen maskin lämna operationssalen. Jag märker direkt att jag faktiskt ser bra på långt håll, men synen är såklart lite grumlig. Jag sätter mig en stund på stolen utanför salen och andas ikapp lite, sen förflyttar jag mig ut till soffan i det större väntrummet där Petra sitter. Och där blir vi sittande. Gråter, svettas och plötsligt kan jag inte öppna mina ögon alls. En obeskrivlig smärta kryper sig dessutom på…
Tänk dig att någon injicerar saltvatten i ögonen, gnuggar dem med en lök och sedan lyser dig i ansiktet med en gigantisk strålkastare som du tvingas stirra in i. Lägg till det en tårproduktion som inte är av denna värld, totalt täppthet i näsan och obeskrivlig huvudvärk. Sen tar du den känslan gånger tio. Jag har aldrig upplevt en smärta i närheten av den jag känner de två närmaste timmarna efter operationen, jag vill bara krypa ur mitt eget skinn och försvinna. Rädslan över att aldrig mer kunna öppna ögonen gör inte saken bättre, och jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen. Får en värktablett som inte hjälper, det är otroligt varmt i väntrummet och jag försöker verkligen tänka positivt, men det går inte.
En halvtimme efter operationen vill läkaren göra en efterkontroll, en kontroll som för mig är helt ofattbar eftersom jag inte ens får upp ögonen. Lycka till tänker jag när jag sätter mig i stolen framför Dr Bas, och han lyckas trots allt på något sätt. Han får upp mina ögon, lyser i dem med en lampa i någon sekund och det enda jag hör är ”Helena – it’s perfect”. Där och då inser jag att operationen har gått som den ska och mentalt blir jag lite lugnare. Smärtan däremot, den är oförändrad.

Både jag och Petra tvingas ledas ut från sjukhuset till bussen, ingen av oss får upp ögonen tillräckligt för att kunna se var vi sätter fötterna. Bussresan hem känns som en evighet, och smärtan är outhärdlig. Ögondroppar med antibiotika och steroider ska tas en gång i timmen och det är en stor utmaning att lyckas få i dem i ögonen längs vägen. Jag lyckas dock, och helt otippat somnar jag dessutom mitt i smärtan, förmodligen av ren utmattning.
Två timmar efter avslutad operation är vi framme vid hotellet, och kan jag faktiskt börja öppna ögonen lite. Smärtan har klingat av, men det känns fortfarande som att någon strör salt i mina ögon. Ytterligare en timme senare kan jag hålla ögonen öppna helt och hållet och det svider ytterst lite, och totalt fyra timmar efter ingreppet är smärtan borta. Ögonen känns trötta, men jag ser hur bra som helst och jag har inte ont. Vilken otrolig känsla!
Vi somnar mitt i ett samtal utan att säga god natt, och på lördag morgon är det en helt ny värld som möter mig. Jag ser när jag slår upp ögonen utan att behöva leta fram glasögonen eller sätta i mina linser. En person som har sett hela livet kan inte förstå lättnaden, men alla ni som vaknar halvblinda varje morgon vet vad jag pratar om. Tänk er känslan av att ni har glömt linserna i kvällen innan, men sen inser att ni faktiskt aldrig ens satte i några. Obeskrivligt.

Efterkontrollen på kliniken dagen efter operationen kändes som en walk in the park. Läkaren tittade med ett par instrument, jag fick läsa på tavlan på väggen och det konstaterades att jag har 100% vision på både höger och vänster öga. Jag ser 0.0 (perfekt) och även min astigmatism som tidigare inte har kunnat korrigerats med linser är nu bortbränd med en turkisk laserstråle. Jag ser med andra ord bättre än någonsin, bättre än jag någonsin gjort med mina linser eller glasögon.
Sightseeingen runt Istanbul dagen efter operationen kunde jag genomföra utan solglasögon, trots att jag hört att man kan vara ljuskänslig i veckor efteråt…

Nu drygt tre dygn efter operationen ser mina ögon ut att må hur bra som helst, mina ögonvitor är vitare än någonsin och jag känner ingenting av att jag i fredags låg på ett operationsbord med en massa konstiga instrument i mina ögon. Jag tar mina ögondroppar med antibiotika och steroider var fjärde timme och kompletterar med lite tårvätska på flaska lite då och då, eftersom ögonen lätt känns lite torra såhär i början. I övrigt känns det bättre än någonsin och jag njuter varje sekund av att kunna läsa skyltar och urskilja detaljer som jag aldrig tidigare har klarat.
Om jag skulle göra om det? Ja. Hade du frågat mig en timme efter operationen hade svaret dock varit NEJ. För man ska veta att det gör ont, rejält ont. Jag skulle heller inte rekommendera någon att åka iväg ensam, man känner sig rätt svag och liten efter ingreppet och även om sällskapet är lika blind som en själv så är det iallafall skönt att ha någon i sin närhet (TACK Petra!).

Det blev en lång historia, men det är också hela sanningen. Har ni frågor så fråga – jag kommer att svara ärligt…även om jag uppskattar att vissa av mina vänner som har genomgått samma sak har mörkat detaljer om smärtan, obehaget och rädslan. Tack, på riktigt.
Foton: Privata.