Den skotska attraktionslagen

Om bara 34 dagar springer jag äntligen TCS New York City Marathon (det är inte banan på bilden ovan…den kommer vi till). Det har varit en liten dröm i många år och nu är den äntligen på väg att bli sann! Jag kommer inte på något sätt att gå för en rekordtid, utan kommer snarare att försöka njuta så mycket jag kan av New Yorks alla stadsdelar. Trots att jag har varit i New York fyra gånger har jag bara sett Manhattan och en ytterst liten del av Brooklyn. Shame on me!

Rekordtid eller inte, träningen inför loppet måste ändå göras. Ett marathon är ett marathon och det är långt. Jag vill ju inte att min kropp ska lida alltför mycket mot slutet så jag gör mitt bästa för att förbereda den på vad som komma skall. Maran i New York dök upp med ganska kort varsel så det gäller att vara smart nu och inte förhasta sig. Långpass är ju såklart jättebra om man ska springa en mara, men för mycket av det goda kan göra att man drar på sig skador om man är för ivrig. Jag försöker därför träna med sunt förnuft och inte springa fler långpass än vad som är nödvändigt. Det är lätt att glömma att det behövs en hel del återhämtning efter de längre passen, helst om man som jag nu inte egentligen låg i träning för ett marathon. Dessutom är jag för tillfället inte sådär värst road av att köra långpass utan tycker att kortare och snabbare pass är lite roligare. Igår bemästrade jag t.ex. Hammarbybacken åtta gånger – superroligt! Av erfarenhet vet jag att min träning inte går något vidare om jag tränar sånt jag egentligen inte tycker är kul, så jag försöker nu göra det bästa av situationen. I den bästa av världar skulle jag ju välja att bara springa lopp, och inte behöva göra den tråkiga delen av uppladdningen…

Långpass kan du dock vara ett lopp, och därför går det ju utmärkt att slå två flugor i en smäll! För drygt tre veckor sedan sprang jag Stockholm Halvmarathon som ett långpass, och det gick ju fint. Hjärnan tyckte att det var kul med lopp och vips hade jag fått ett bra (och ganska hårt) träningspass. Dessutom fick jag en medalj runt halsen efter avslutat träningspass. Win win!
Härom veckan när jag satt och funderade som bäst på vad jag skulle lura hjärnan med nästa gång ringde telefonen. Det var attraktionslagen som ringde och undrade om jag kunde tänka mig att åka med till Skottland – ett av resmålen på min bucketlist – i oktober för att springa en halvmara? En trail-halvmara med start vid Tamdhu distillery och mål vid Glenfiddish distillery? Nej, det var inget skämt. Ville jag åka till ett höstvackert Scottish Highlands och springa The Dramathon (bara namnet!) – en garanterat breathtaking vacker sträcka som ett sista långpass två veckor innan maran i New York?

Jag behövde som ni förstår inte fundera särskilt länge. Efter ungefär 10 sekunder tackade jag ja och den 21 oktober står jag med packad Salomon-rygga på startlinjen till den första upplagan av ett lopp som verkar vara något utöver det vanliga! Informationen som gick ut till alla tävlande i förra veckan säger bland annat att loppet är skitigt och asfaltsskor bara är att glömma, att påsen med överdragskläder inte garanterat kommer till målet före löparna, att alla som skräpar ner blir omedelbart diskvalificerade (heja!) och att de skiter blankt i vad din gps-klocka säger om distansen efter målgång. Alla kilometerangivelser är högst ungefärliga. Stämplarna man samlar på sig längs vägen för att byta ut mot whisky-samples efter målgången(!) får jag bortse ifrån. Whisky är inte min kopp te men att få se var och hur denna dryck tillverkas blir verkligen hur spännande som helst! Kanske lyckas jag lära mig tjusningen med den?

Ibland har universum verkligen en bra dag och det där jag läste om attraktionslagen för många år sedan visar sig ännu en gång stämma överens med verkligheten. Nu har jag ju kanske bara ett enda litet långpass till att kämpa mig igenom innan: Scotland – here I come!