Post NYC Marathon

…och sen då? Vad hände efter loppet?

Efter målgången, som ligger i höjd med 67th Street på Central Parks västra sida, blir vi eskorterade hela vägen upp till 77th Street innan vi får lämna parken. Det är en promenad som normalt tar dryga 10 minuter, men idag går det inte särskilt snabbt för någon av oss. Det regnar fortfarande. Jag får en foliefilt att svepa om min blöta kropp och jag fryser så jag nästan skakar. Kroppen är tom på energi och jag blir snabbt kall när jag har slutat springa. Värmen från funktionärerna är dock tillräcklig. Varenda en av dem gratulerar oss alla till genomfört lopp – congratulations, I’m proud of you! – och jag känner mig som en superhjälte. En något urlakad superhjälte med ansiktet fullt av mascara och salt från alla liter svett, men ändå. Jag känner verkligen att det är speciellt att springa 4,2 mil. Speciellt på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det är en härlig känsla efter allt slit!

Jag får en påse i min hand med diverse energi. Halvlitern med vatten sveper jag på stående fot, efter att en funktionär har hjälpt mig att öppna flaskan. Mina fingrar är för kalla för att skruva av korken. Påsen med Pretzels ser goda ut, även om jag inte gillar dem egentligen. Kroppen skriker efter salt och jag tuggar i mig några för att stilla det värsta behovet. Det finns inget av det andra som lockar, en massa sötsliskiga grejer som jag har noll sug efter när jag har levt på sockerstinn sportdryck i tre och en halv timme.

Det är en härlig post marathon-stämning där vi lufsar fram i snigeltempo, även om vi inte säger så mycket. Många står och stretchar längs stängslet. Någon ligger på gräset med benen i högläge mot en trädstam. ”Do you think they’re doing this on purpose – forcing us to keep moving?” frågar en väldigt trött man och jag svarar att det förmodligen bara är för att jävlas. Jag är inte så påverkad av promenaden utan tycker mest att det är skönt att få lite cirkulation i benen. Mina stortår tycker inte det, men de har slutat klaga och går bara med. Sjukvårdspersonalen pratar med alla som passerar, för att dubbelkolla att vi alla mår bra. Jag mår fantastiskt bra, förutom att jag fryser helt vansinnigt. Räddningen kommer en liten bit längre fram när vi alla får en varm och skön fleeceponcho att svepa om oss. Det känns som att komma till himlen.

Från att ha varit ett gäng med silvriga foliefiltar är vi nu ett gäng blåa spöken som skrider nedför Central Park West i regnet. Det är en lite kuslig stämning när molnen ligger låga över skyskraporna och vi går där helt tysta. I bakgrunden hör jag speakern välkomna löpare efter löpare in i mål. Jag är otroligt glad att jag har sprungit klart för idag och ringer ett samtal hem för att bli lite extra varm i hjärtat.

Det tar mig över en timme att gå till hotellet på 52nd Street, en promenad som annars tar en kvart. Jag har hört en siffra som säger att 2 miljoner amerikaner är ute och hejar på NYC Marathon och jag tror att hälften står precis där jag vill gå nu. Det är sjukt trångt och det går knappt att ta sig fram. Men jag orkar dock inte bry mig. Mitt enda fokus är att hitta något att äta och att ta mig hem till en varm dusch. Det är ganska kallt trots den generösa ponchon (Stockholm – var fanns den efter spöregnsmaran 2015?).

Jag är hungrig, det började kurra i magen strax efter 25 kilometer in i loppet. Sportdryck blir man som bekant inte särskilt mätt av. Jag slinker in på Pret A Manger och hittar en kalkonwrap med avocado som får det att vattnas i munnen. Den poncho-klädda mannen framför mig stapplar fram till kassan och köper en Coca-Cola. Han sveper den på stående fot. Alla har vi olika cravings efter en mara. Själv vill jag bara ha något salt, och jag blir glad när jag kommer på att det ligger en påse sötpotatischips hemma på rummet som jag och Camilla köpte igår. Vi skojade om att den som går i mål först får äta upp den, men det känns ganska orättvist eftersom hon startade 25 minuter efter mig. Nog för att hon är snabb, men att ta in 25 minuter på en mara är lite väl magstarkt.

Det är helt fantastiskt att gå genom stan. Alla – jag menar alla – jag möter stannar för att gratulera till prestationen. ”Congratulations – what an accomplishment!” Jag känner mig verkligen som en hjälte, och det slår mig att 42 kilometer faktiskt är ganska långt trots allt. Det känns inte alls i kroppen att jag har sprungit ett marathon och jag bara ler åt känslan. Den är fantastisk!
Väl hemma på Sheraton Times Square hyllas jag av portvakterna. En av dem frågar om min tid och blir smått förkrossad när det visar sig att jag har slagit hans personliga rekord med 5 minuter. Vi kör en high five och jag får äntligen komma in i värmen.

När jag äntligen får av mig skorna förstår jag varför jag har haft ont i tårna. Mina stortår är förstorade och jag får punktera en blodblåsa under höger stortånagel innan jag får ta en väldigt efterlängtad, varm dusch. Oh, the glory of marathonlöpning… Precis när jag är färdigduschad trillar Camilla hem, och det visar sig att hon har sprungit bara 41 sekunder snabbare än mig. Hon har precis samma sköna känsla i kroppen och känner sig lika stark och endorfinpumpad!

Efter after run-middag på La Scaletta och ett glas rött sover jag som ett barn på natten. Morgonen efter känns kroppen oberörd, så när som på ömma tår och lätt träningsvärk i vaderna. Jag har aldrig någonsin känt mig så fräsch efter en mara och vi firar det med en delikat gröt – och äggfrukost på Le Pain Quotidien. NYC Marathon går till historien som en helt magisk upplevelse och jag skulle inte bli förvånad om jag kommer tillbaka en dag…