Novemberregn

Imorse, på min lediga tisdag, vaknade jag till spöregn och +4 grader. Det normala vore att vilja ligga kvar under det varma täcket och somna om. Men min första tanke var: vilken underbar morgon för löpning! Det var först under löprundan, när jag insåg att ingen annan sprang, som jag reflekterade över vad jag sysslade med. Att jag valde att morgonspringa genom ett mörkt, kallt och dyblött Stockholm när jag hade kunnat stanna hemma i värmen och tänt mitt kanelljus. Jag skrattade lite åt mig själv och min totala avsaknad av väderirritation. Det slog mig att jag gillar att november är mörk, färglös och iskallt blöt. Eller jag ogillar det iallafall inte.
För några år sedan skulle jag, som de flesta andra, aldrig ha gett mig ut i det här vädret. Jag hade utan minsta eftertanke ställt mig på ett syrefattigt löpband och stirrat in i en vägg. Det skulle jag ha väldigt svårt för att göra nu, av många anledningar.

Mycket vatten har runnit under broarna de senaste åren och i mitt fall kom början till vändningen i september för tre år sedan. Efter bestigningen av Kilimanjaro lovade jag mig själv att aldrig mer klaga på vädret. Sista natten var det frost på insidan av mitt tält i basecamp. Så kall som jag var om händer och fötter på vägen upp mot Uhuru Peak den där natten har jag aldrig varit, varken förr eller senare. Jo, senare har jag faktiskt varit det – i mars i år, på vägen upp på Marockanska Jbel Toubkal i -25 grader och 20 sekundmeter i vinden – men jag klagade inte. För jag visste att det väntade en varm brasa när jag kom ner igen.

Det är precis det som är grejen med mig numera. Jag vet att det väntar lyx som torra kläder och en varm dusch när jag kommer in från regnet eller snön eller vilket väder som helst. För två år sedan gav jag mig iväg på ett äventyr som fostrade mig i motsatsen: att inte ha den lyxen när jag är genomblöt av kallt regn eller täckt med lera. Vissa dagar var det bara att krypa in dyblöt i tältet. Att vandra genom ett helt land i fyra månader gör en ganska orädd för väder och vind. Orädd var jag verkligen inte varje dag när jag väl traskade runt där på andra sidan jorden, men jag menar nu i efterhand. Det finns inte många väder nuförtiden som kan få mig att stanna kvar i soffan om jag vill göra något annat. Och jag lägger inte längre energi på att vara irriterad på vädret. Jag kan ju ändå inte påverka det.

Min framtida orädsla för regn föds den 8 januari 2016. Under min sista dag genom krävande Tararua Ranges (där min headerbild är tagen) överraskas jag av ett helt vidrigt regnväder. Jag börjar min dag i Parawai Lodge och har 24 kilometers vandring till Waikanae, en liten ort med 10-15000 invånare. Ett par dagar tidigare har jag sprungit på Rob, en ”biodiversity advisor” som bor just i Waikanae och som var ute på en tvådagarsvandring med sina två hundar.

Vi hamnar i samma stuga och får även sällskap av ”Skittles”, en grymt meriterad långdistansvandrare från USA. Det slår mig nu såhär mitt i den skrämmande #metoo-härvan att jag inte var det minsta orolig, trots att jag sov ensam med två okända män mitt ute i vildmarken. Vi sitter och snackar en stund på kvällen, och på morgonen när jag vaknar har Skittles redan dragit. Han gör långa dagar, 12-15 timmar, och har inte tid att socialisera. Jag och Rob äter frukost och jag får Robs adress och telefonnummer i Waikanae, dit jag kommer om två dagar, ”ifall att jag inte hittar någonstans att bo”. Dagen som följer bjuder mig på min första, och enda riktiga, nära-döden-rädsla längs min vandring när jag håller på att blåsa av Mount Crawford…men det är en annan historia.

På natten efter Mount Crawford får jag sällskap av två andra kvinnor – Anette från Tyskland och Suzan från Nya Zeeland – och på morgonen när vi vaknar är himlen täckt av ett grått lock. Jag traskar iväg ensam mot Waikanae, de andra går långsammare och är mer omständliga i sina morgonbestyr. Efter bara någon timme börjar regnet ösa ner och det blir bara värre och värre. Det är mörkt som natten i skogen och sikten runt mig är minst sagt begränsad. Det finns ingen gräns för vattenmängden som kommer ner från himlen. Jag är snart helt genomblöt och mina kängor är mer eller mindre fyllda med vatten. Regnskyddet på min ryggsäck orkar inte stå emot det piskande regnet och det regnar rakt in på min packning. Allt ligger packat i drybags men ryggsäcken blir tyngre och tyngre av allt vatten.

Efter många timmar och om och men och tårar (jo då, jag skriker då och då med gråten i halsen till regnet att SLUTA!) kommer jag fram till en mindre bilväg. Det är 4 kilometer kvar till Waikanae och jag är fullständigt genomsur. Skogen har varit lerig och hal, terrängen krävande och jag är helt färdig. Regnet slutar aldrig och jag ser ingen ljusning åt något håll på himlen. Det är sådana mängder vatten att det känns som att jag står i en dusch. Jag har aldrig varit med om maken. En bil närmar sig åt mitt håll och jag sätter upp min skrumpna tumme i vädret. Jag vill bara härifrån nu, men bilen stannar inte. Fan! Jag börjar gråta igen och slänger uppgivet ner handen igen när jag plötsligt ser att bilen ändå bromsar in framför mig. Hurra! Damen som sitter vid ratten tittar storögt på mig och undrar såklart vad jag gör här ute på vägen alldeles ensam i det här vädret. När jag förklarar att jag är mitt i min vandring genom hennes hemland ber hon mig direkt att hoppa in i bilen. Hon tror inte sina öron men skjutsar mig så gärna den korta biten som är kvar till Waikanae.

Väl framme i stan går jag till turistinformationen på biblioteket. Det finns inte ett enda rum ledigt i stan. ”Det finns tältplatser på campingen” säger kvinnan bakom disken men hon ser på mig att det inte är vad jag söker. Det fullständigt rinner vatten från min kropp. Jag är så trött och sliten att jag inte har någon som helst lust att ringa till Rob. Jag vill inte bo hemma hos en främling inatt. I nästa sekund känner jag mig otacksam och förstår samtidigt att jag inte har något val. Jag tar upp min telefon. Signal efter signal går fram men ingen svarar. Telefonsvarare. Fan. Jag drar mig till minnes att Rob sa att han skulle lägga ut nyckeln, ifall att han inte skulle vara hemma när jag kom fram till Waikanae. Kan det verkligen vara möjligt? Gör människor så? Det är 2 kilometer hem till Rob från biblioteket där jag står och jag känner mig skeptisk. Jag har dock inga andra alternativ så jag börjar traska. Mina kläder går att vrida ur och det regnar fortfarande. Det finns inget stopp på det här ovädret.

Efter närmare en halvtimme kommer jag fram till adressen jag har fått av Rob. Det är huset i änden av gatan och trädgården har ingen insyn. Bakom huset betar ett gäng får. De verkar inte bry sig om monsunregnet. Alla lampor är släckta och ingen bil står på grusplanen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det är någon hemma men det verkar onekligen inte så. Ingen öppnar när jag ringer på dörren. Jag vill börja gråta. Det var för bra för att vara sant ändå, jag får gå tillbaka till centrum och hitta ett annat boende. Innan jag går tittar jag för säkerhets skull på platsen där Rob har sagt att han ska lägga sin nyckel. Inte för att jag tror att den ska ligga där men jag hoppas så innerligt. Det finns inte ord för hur glad jag blir när jag ser den. Nyckeln ligger verkligen där och väntar på mig. Jag kan inte tro att det är sant! När jag sätter den i dörren och vrider om sprider sig en värme i hela mig. Det var verkligen sant ändå. Jag tar av mig mina blöta kängor och strumpor utanför dörren och tassar in i köket. Tårarna bränner i ögonen när jag läser hälsningen.

Nu skulle jag ju skriva om det svenska, regniga novembervädret…men ja, nu fattar ni varför jag inte tycker att det var så himla jobbigt att knyta på mig löparskorna och ge mig ut i 40 minuter imorse (eller någon annan regnig morgon för den delen). Utsätter du dig för ansträngande situationer gör det underverk med din comfort zone och det gör det lättare att le trots kolsvart november. Att inse och lära sig att allt är relativt är bra för att keep up the good spirit. Att kroppen ju faktiskt behöver sin livsnödvändiga motion oavsett väder. Och att många människor i världen aldrig någonsin har möjlighet att gå inomhus och värma sig. Att vi ska vara tacksamma, trots spöregn. Det var ju egentligen bara det jag ville säga.

Vill du läsa mer om min vandring kan du göra det här.