Låt mig springa mot den där jävla sjukdomen! -

För drygt 4 år sen insjuknade min moster i bröstcancer. Ni som har följt mig ett tag vet hur tung den tiden var för alla inblandade, inte minst min älskade moster.

För exakt 2 år sen var jag just nu mitt i min 300 mil långa vandring genom Nya Zeeland för att samla in pengar till Cancerfonden. Min moster överlevde efter operationer, cellgifter och strålning och jag ville ge något tillbaka till forskningen som faktiskt räddade hennes liv.

För 1 år sen blev jag och min moster inbjudna till Cancergalan tack vare alla som hjälpte mig att samla in över 160000 kronor(!!!) till cancerforskningen under min 130 dagar långa vandring på andra sidan jorden.

Igår satt jag återigen och grät floder framför Cancergalan på tv. Min moster lever – om än i decimerad form – men sedan jag kom hem från Nya Zeeland har jag sett skrämmande många ryckas bort. Vänners familjemedlemmar och bekantas närstående har förlorat det hårda kriget mot cancern. Själv kommenterade min moster sjukdomen såhär igår efter att jag hade skrivit om detta på Facebook:

Älskade, bästa systerdotter ! Jag sitter också framför Cancergalan med rinnande ögon och minns helvetet jag hamnade i måndagen efter midsommarhelgen 2013. Det finns inga ord som rättvist beskriver vad jag kände då, går inte att föreställa sig! Behandlingarna som genomföljde var ingen dans på rosor men är så tacksam för vad all forskning hittills lett till. Tack själv du Helena för allt du gör för forskningen och för att du är du! Jag ser mig själv som en överlevare även om jag ej lever som jag bör. Tänker ofta på den person jag var före…och att man efter ett cancerbesked aldrig blir hel igen. Det finns ett ärr inom mig som aldrig kommer att läka, rädslan som alltid finns där…

Cancer är en helvetes jävla sjukdom.

Om en månad är jag tillbaka på Nya Zeeland. Jag ska inte vandra 300 mil men väl springa mitt livs hittills längsta lopp – Tarawera Ultramarathon, 102 kilometer i utmanande terräng. 90 kilometer är mitt nuvarande distansrekord och om jag inte missminner mig så var jag inte särskilt sugen på att springa ytterligare 12 kilometer när jag korsade mållinjen då. Det blir ingen walk in the park, minst sagt.

Men hur tungt det än kommer att bli i leran längs vägen och hur uppgiven jag än kommer att känna mig ett otal gånger, så är det med all säkerhet INGENTING jämfört med hur det är att gå igenom cancerhelvetet. Att springa ett ultramarathon är självvalt, bli drabbad av en dödlig sjukdom är det inte.

Jag behöver nu er hjälp än en gång – tillsammans kan vi återigen göra skillnad! Den 10 februari kommer jag därför att springa varenda liten meter av de totalt 102400 genom Tarawera Forest för cancerforskningen. För att rädda andra mostrar…fastrar, föräldrar, far – och morföräldrar, vänner, syskon och barn. Människor överlever fortfarande tack vare forskningen, så låt oss hjälpa den gå snabbare framåt!
Länk till insamling finns nedan, och där går det även att skänka pengar med kort.

Ni bidrar enklast genom att Swisha valfritt belopp till nummer 90 1951 4. Skriv sedan i meddelanderutan:
BESEGRA 30883 DITT NAMN
(ex: BESEGRA 30883 HELENA OLMÅS)
Är ni med mig?

Länk till insamlingen hittar ni här.