Tillbaka till Kilimanjaro

2014 fyllde jag 35 år. Jag firade min födelsedag på Uhuru Peak – toppen av Kilimanjaro, 5895 meter upp i luften. En dröm sedan många år tillbaka men ett mycket spontant beslut. Bara tre månader innan, på midsommarsöndagen, var jag och mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en rusande BMW X5. Dagen efter bokade jag min resa till Tanzania. Hade vi lämnat hemmet 15 sekunder tidigare hade vi förmodligen inte levt idag. Men jag överlevde och den 20 september för snart fyra år sedan fick jag se solen gå upp över Afrika från ”the peak of freedom”.
En dag skulle jag komma tillbaka, det lovade jag mig själv där och då med tårar i ögonen.

Sedan den där dagen har det runnit mycket äventyrsvatten under broarna i mitt liv. Jag har ensamvandrat 300 mil genom Nya Zeeland, bestigit Mt Toubkal (4167 m.ö.h.) i Marocko och sprungit ett antal mer eller mindre galna långlopp, det senaste nu i februari var 102 kilometer långt och gick i mitt andra hemland Nya Zeeland. Det har blivit min guldkant på livet och jag har verkligen hittat hem. Kilimanjaro fick mig att förstå min potential och ingenting kändes omöjligt efter den kalla och mörka toppbestigningen.

Om det är en slump eller inte att min återresa till Tanzania skulle ske på just på midsommarsöndagen, på dagen 4 år efter att jag fick en ny chans, vet jag inte. Men så blev det. Idag är det två veckor sedan jag klev på KLM:s flight till Amsterdam och vidare ner till Kilimanjaro Airport. Men den här gången var jag inte ensam. Nu hade jag en kollega med mig och en grupp med 16 förväntansfulla resenärer. Mitt bergochdalbana-liv gav mig chansen att åka tillbaka till mitt berg som guide, och jag tog den.

I personlighetstester som jag har gjort de senaste åren avslöjas att jag är introvert. Upp emot 85% t.o.m. Med det inte sagt att jag inte gillar att vara med människor, jag uppskattar bara min egentid. Jag laddar mina batterier bäst ensam och har inga som helst problem att ge mig iväg på resor och äventyr utan sällskap. Vald ensamhet skrämmer mig inte det minsta.
Att åka iväg med en grupp människor som jag inte känner, och som inte känner varandra, för att oavbrutet spendera 10 dagar med dem är inget jag är van vid. Inget önskvärt tillstånd för en introvert kan man tycka, men min nyfikenhet i mig dominerar och önskan att få hjälpa människor att nå sina drömmar är överhängande. Jag tvekade inte en sekund när jag fick frågan av Ola Skinnarmo att börja jobba som guide för hans Expeditionsresor. Fjärilarna i magen skrek JAAAA i kör och introverten i mig fick kliva åt sidan. Vilket drömjobb!

Min första resa som guide på Afrikas högsta berg blev allt jag kunde önska och mer därtill. Vår – min och min kollega Peters – grupp har varit fullständigt fantastiska! Jag har skrattat, gråtit, hjälpt, och tröstat. Lyssnat, stöttat och kramat. Instruerat, peppat och masserat ömma muskler. Att bestiga ett nästan 6000 meter högt berg är inte lätt och behoven som uppstår kan komma lika snabbt som överraskande för alla parter. Som guide behöver du vara lyhörd, på tå och uppmärksam 24/7. Samtidigt måste du komma ihåg att ta hand om dig själv för att du själv ska orka. Jag är tacksam att det senare sitter väldigt djupt rotat i mig sedan mina 130 dagar till fots genom Nya Zeeland. Att vila, äta och dricka sitter i ryggmärgen.

Machame Route – vår väg upp till toppen

Vi följde Machame-rutten upp på berget. Istället för att göra hela vandringen på 6 dagar som jag gjorde senast så gör Expeditionsresor samma rutt på 7 dagar. Ovärderligt ur acklimatiseringssynpunkt.
Dag 1 vandrade vi från Machame Gate (1820 m) till Machame Camp (3016 m)
Dag 2 från Machame Camp till Shira Camp (3841 m)
Dag 3 från Shira Camp via Lava Tower (4655 m) till Barranco Camp (3965 m)
Dag 4 från Barranco Camp till Karanga Camp (4043 m)
Dag 5 från Karanga Camp till Barafu Camp (basecamp 4641 m) och samma natt upp till Uhuru Peak (5895 m)
Dag 6 vandrade vi på morgonen ner från toppen, tillbaka till basecamp och vidare ner till Mweka Camp (3100 m) En långt och krävande dygn!
Dag 7 från Mweka Camp ner till Mweka Gate och syrerik luft på 1830 m.

Vandringen går från regnskog till ljung – och hedlandskap, lågalpin zon, semiöken upp till alpin öken. Stenöken och tillbaka in i regnskogen. Ingen dag är den andra lik och det är en bidragande orsak till att jag älskar det här berget! Snön som hade fallit på toppen för första gången på 15 år gjorde det hela (lite extra utmanande och) vansinnigt vackert.

Det är minst sagt ett socialt experiment att sätta ihop 16 individer i en grupp. Än större utmaning är det att bestiga världens högsta fristående berg tillsammans. Det är en lätt dokusåpa-feeling över det hela och det skulle kunna sluta precis hur som helst. I det här fallet slutade det precis så underbart som det bara är möjligt. Vilka härliga människor vi hade med oss på berget, jag och Peter. Så mycket skratt(kramp), omtanke och kamratskap! Jag blir lite tårögd av att se hur glädje och medmänsklighet är ledstjärnor genom hela vandringen, trots att den är krävande och bitvis (läs: toppnatten) känns omöjlig att orka med. En ren ynnest för mig som guide på mitt första, men inte sista, uppdrag!

Det var minst sagt underbart att få komma tillbaka till Kilimanjaro. Att få göra det tillsammans med kollegor – både från Sverige och Tanzania – och 16 härliga personligheter gjorde det hela till ett minne för livet. Det var ju därför jag var där, för att hjälpa andra att uppfylla sina drömmar. Att få se dessa individer kämpa, slita och kliva utanför sin comfort zone var magiskt. Toppnatten på den unika snön är det nog ingen som glömmer, någonsin. Vilken kämparglöd och vilja!

Min egen resa var sekundär men för den delen inte mindre betydelsefull. Jag somnade väldigt trött men med ett leende på läpparna varje kväll. Ödmjuk inför förtroendet jag fått. Glad över att kunna leda och hjälpa. Nöjd. Jag är så glad att jag tackade ja, och jag hoppas att gruppen vi hade med oss känner likadant. De fint skrivna hälsningarna i boken The Snows of Kilimanjaro, som gruppen köpte till mig och Peter, talar för det. Tack.