Boston Marathon 2019 – the story

Boston Marathon. Detta mycket speciella och för många väldigt åtråvärda lopp. Ända sedan jag gråtande sprang in över mållinjen på min första mara i Stockholm 2011 har jag velat springa Boston. Min debuttid på 3.36.50 (otippat snabbt på debuten såhär med lite erfarenhet i löparryggan…) räckte dock inte för att kvala. Jag var 31 år då och jag gissar att kvaltiden låg på 3.35. 2015 lyckades jag springa Stockholm på 3.30.08, men då planerade jag min vandring genom Nya Zeeland och den krockade med Boston året efter. 2016 sprang jag Stockholm med Team Aron helt utan träning (3.54.34) och 2017 åkte jag spontant på en restplats och avverkade NYC Marathon i november (3.37.07). Inget av loppen var fokuserade på någon tid så Boston fanns inte ens i tanken.
Dagen efter NYC Marathon var det sista dagen att köpa en lott med chans på en startplats i 2018 års Berlin Marathon. Jag slentrianköpte en på hotellet i New York och döm om min förvåning när jag lyckades knipa en plats! Min form kändes hyfsad när jag kom till Berlin i september förra året, och även om min rygg hade krånglat den sista tiden gick jag ut i modigt 4.45 min/km-tempo med ambitionen att se hur länge det skulle hålla. Jag sprang in på helt ofattbara (med tanke på avsaknaden av dedikerad maratonträning) 3.27.07 – 12 minuter och 53 sekunder under min kvaltid till Boston. Snabbt som attan skickade jag in en anmälan ett par dagar efter loppet och även innan sista anmälan och höll tummarna. 10 dagar senare fick jag ett mail att jag hade fått en plats. Lycka!

Uppladdningen inför Boston Marathon 2019 blir dock inte riktigt som jag har tänkt mig. Från annandagen är jag småkrasslig och får inte till ett enda löppass med bra känsla. Pulsen är hög och kroppen svarar inte. Loppet går måndagen den 15 april och fredagen den 15 mars åker min pappa in på sjukhus i Falun efter en stroke. Jag släpper allt och åker dit. En vecka med extrem oro, stress och sömnlöshet följer. Jag springer tre 5-kilometersrundor för att rensa huvudet under veckan men kroppen känns som bly och andningen är tung trots att pulsen inte är särskilt hög.
Jag åker hem till Stockholm efter en vecka för att packa om väskan och återvända till Falun. Kroppen vill annorlunda och svarar med hög feber. Fredag kväll tillbringar jag hemma i soffan med hosta, feber och allmänt ont i kroppen. På lördag morgon har jag svårt att andas och termometern visar nästan 40 grader. Jag ligger utslagen hela dagen och orkar ingenting. På eftermiddagen ringer jag 1177 och de skickar mig direkt till akuten på Karolinska. Min andning är nedsatt och jag somnar i väntrummet. Lunginflammation. Efter fyra timmar och diverse undersökningar och inhalation av kortison och antibiotika får jag åka hem. Blir sängliggande och får antibotika i 9 dagar.
Söndagen den 7 april, springer jag äntligen för första gången ett lätt pass igen. 5 kilometer med otroligt skön känsla. Ingen hosta, pulsen är låg och fin och andningen är normal. Håller 4.45-tempo utan någon som helst ansträngning. Min glädje vet inga gränser. Kommer hem glad i hågen och tänker att jag ska städa nu när endorfinerna sprutar. Plockar fram dammsugaren, sätter i sladden och plockar upp slangen från golvet. PANG – min rygg smäller. Jag lägger mig på golvet med ofattbar smärta i ländryggen, en smärta jag känner igen från tidigare ryggskott. Fan. Min första tanke: där gick min start i Boston åt helvete.

Men. Som så många (oräkneliga!) gånger förr räddar David och Susanne på Löparakuten mig. Redan dagen efter smällen, på måndagen, får jag en tid hos David som lindrar det värsta. Jag ligger hemma och vilar i två dagar och på onsdagen behandlar Susanne mig. Hon upprepar sedan proceduren på fredagen när jag är på väg till Arlanda för att flyga till Boston. När jag sätter mig på flygbussen är jag nästan smärtfri. Jag förstår inte hur de gör men jag är så glad att de finns. Jag kommer till Boston på fredag kväll och min start är fortfarande osäker.

Måndagen den 15 april öser regnet ner över Boston. När jag tittar ut genom fönstret från hotellrummet ser det ut som om någon har satt igång en dusch över stan. Helgens solsken är long gone och jag misstänker att våra 42,2 kilometer blir en blöt historia. Inte lika kalla som 2018 dock eftersom det är 16 grader varmt ute redan väldigt tidigt på morgonen.
Min ambition är att gå den dryga kilometern ner till Boston Common där de gula skolbussarna står och väntar för att ta oss ut till starten. När jag kommer ner till lobbyn i mina dubbla ponchos och plastpåsar över skorna (note to self: hjälper inte i monsunregn) får jag dock skjuts av brittiska Kate som precis har givit upp kampen mot regnet och beställt en taxi. Vi tappar bort varandra i myllret när vi kommer fram och jag får tillslut skydd i en buss. Resan mot Hopkinton tar en dryg timme och regnet slutar precis innan jag kliver av bussen.

Klockan 10.25 går startskottet för wave 2 där jag står. Jag har inte vågat mig på ett enda löpsteg sedan jag kom till Boston och jag har ingen aning om hur kroppen ska reagera på att springa. Mina tankar är fokuserade på att ta mig en kilometer i taget och jag ger mig iväg. Det är varmt och kvalmigt. Kroppen känns stel och tung. 42,2 kilometer känns längre än någonsin men mitt sikte är inställt på en medalj. Tar det mig maxtiden på 6 timmar så får det göra det.

Jag har blivit varnad för den första milen på loppet. Den går mer eller mindre nedför och många går ut för hårt och tar sen helt slut i framsida lår. Jag trycker inte på men jag bromsar inte heller. Låter bara kroppen göra sitt och åker med. Första 5 går på strax under 24 minuter och det känns ganska lätt. Lite tungt att andas i den tjocka, kvava luften, men ändå ok. Strax efter 5-kilometermarkeringen blir jag sjukt kissnödig och får hoppa in på en bajamaja.

Precis innan 10 kilometer springer vi in i Framingham och publiken är helt galen. Det känns fortfarande bra men det flyter liksom inte. Passerar milen på 49.12 och tänker att det inte kommer att hålla i det här tempot hela vägen in. Enligt många börjar loppet vid 30 kilometer när alla backar uppenbarar sig, bland dem den mytomspunna Heartbreak Hill som har knäckt många löpare genom åren.

Det är få lopp jag har sprungit där detaljerna har försvunnit så snabbt som Boston Marathon. Minnena är fragmentariska och jag vet inte exakt när och var allting hände i loppet. Jag springer i ett smått töcken där milesmarkeringarna avlöser kilometermarkeringarna och allt blir en soppa i huvudet. Ett marathon är 26,2 miles (1 mile = 1,6 km) och jag vet att 10-milesmarkeringen är lite knäckande. Bara 16 kilometer in i loppet och jag känner mig redan väldigt trött. Ovanligt trött. Det är varmt och fuktigt och andningen går lite tungt. Jag vågar inte titta på min puls med risk för att se hur trött jag egentligen är. Känner bara hur kroppen mår rent muskelärt och anpassar farten efter det. Passerar 15 kilometer på nästan 1.15 och inser att jag tappar fart. Halvmaran går på 1.45.49 och istället för att bli stressad känner jag ett lugn över att jag har över 4 timmar på mig att avverka andra halvan för att få medalj. Jag blir avslappnad och glad av tanken, samtidigt som löpardjävulen i mig säger att jag kan trycka på i samma fart till mål och komma in på under 3.35. Den tanken försvinner dock väldigt snabbt efter en liten stund då bensinen tar slut. Jag har druckit sportdryck varje mile, slukat en förpackning CLIF Bloks och min ena Enervit Liquid men det går ändå trögt. Låren svarar inte alls, vaderna är trötta och det känns som att jag går på tom tank. Folk skriker ”Go Sweden – you can do it

!!!” överallt och jag vill bara svara GO SJÄLV för fan om det är så lätt! Kör dock på fake it ’til you make it-planen och svarar ”thank you!” på alla hejarop. Låtsas ha krafter. Tuggar vidare och känner att det är väääldigt långt till Boston.

Det går tyngre och tyngre. Det är varmt och jag dricker som en elefant. Blir kissnödig igen någonstans vid 26 kilometer och måste springa på toa igen. Personligt rekord i toalettbesök under ett maraton. Publiken är fantastisk men min kropp är ofattbart trött. Den vill inte vara med. Jag är varm, benen är sega och andningen känns tung. Långt ifrån lunginflammationstung men ändå oskönt tung med tanke på att det är långt kvar till mål. Jag springer och väntar på Heartbreak Hill men inser inte att jag har tagit mig uppför den förrän jag ser en skylt som säger ”Hearbreak is now behind you!”. Det var så många backar att jag blandade ihop dem. Kanske lika bra. Jag gick ändå i varje uppförsbacke eftersom jag kände mig som en bil på tomgång.

Efter Heartbreak Hill väntar några sköna nedförsbackar för den som har pigga lår. Inte för mig med andra ord. Till min förvåning ser jag i efterhand att jag har ett par kilometer som går runt 5-tempo, vilket är helt ofattbart. Jag har ingenting kvar i kroppen och konstaterar att det här med att springa ett maraton utan någon vidare träning 4 månader innan inte är att rekommendera. Det vill jag inte göra om igen, iallafall inte på en sådan kuperad bana som den här. Mina känslor är dock kluvna eftersom jag samtidigt är så gränslöst tacksam över att kunna vara på plats och göra det jag gör. Pappa återhämtar sig på sjukhuset och jag springer äntligen det lopp jag har drömt om så länge. Jag ser en skylt som säger ”You’ve got the right stuff!” med en bild på Donnie Wahlberg, en av mina tonårsidoler i NKOTB, och jag gråter en skvätt (”You got it (the right stuff) är en låt med NKOTB). Jag blir märkligt blödig när jag tar ut mig fysiskt.

Minnena från loppet är lite suddiga efter Heartbreak. Nästa passage jag kommer ihåg är viadukten vi springer under på Commonwealth Avenue, där det hänger en banderoll i gult och blått med texten BOSTON STRONG – ett uttryck som föddes den 15 april 2013 när bomberna small vid målgången av Boston Marathon. Jag gråter lite till. Det är bara ett par kilometer kvar och min nacke börjar krampa. Funderar över vad jag ska göra om min rygg smäller igen? Publiken är helt galen och jag känner mig lite dum som inte orkar springa när det lutar det minsta uppför. Jag är helt slut.

Mitt löpsteg är icke existerande och jag går och försöker springa om vartannat. Det är så fruktansvärt tungt och trots att publiken är helt galen kan jag inte förmå mig att sträcka på kroppen och hitta någon typ av stolthet i min hållning. Jag är en hösäck on a mission impossible. Nacken krampar, fötterna värker och låren är som två tegelstenar. Först när jag springer in på Boylston Street (som lutar lätt nedför) och jag vet att det är ett par hundra meter kvar orkar jag trycka på. Klockan visar på 4.20-tempo och jag undrar var de här krafterna fanns för någon timme sen? Hela gatan kokar och jag gråter. Tårarna rinner och jag får svårt att andas. Jag är på väg att springa i mål på ett lopp som jag borde ha varit helt utdömd ifrån. Min klocka visar på en bit under 4 timmar och det borde inte gå med min uppladdning. Men jag är på väg att göra det.

Målgången är ett töcken. Jag vet att jag sträcker upp armarna och vrålar YES! och att publiken då skriker ännu mer. Men upploppet är ganska svart i minnet. Pulsklockans analys säger att jag är över min tröskel på slutet men jag har inget minne av att jag är så andfådd. Jag är bara så jävla glad. Att springa under målportalen på den 123:e upplagan av Boston Marathon är dock något jag aldrig glömmer. Det var längesen det var så skönt att sluta springa och det var längesen en medalj kändes så välförtjänt att få runt halsen. Jag gråter när jag får den och jag gråter när jag ringer min kärlek här hemma i Sverige. Min energi är helt slut och jag är så ofattbart glad.

Stjärna nummer tre av sex i min World Marathon Majors-serie är bärgad i hamn. Bostons blåa unicorn är min.