Terese…snälla, vakna igen
Hej Helena,
Så spännande med dina resor! Blir härligt att se dig ta dig uppför Kilimanjaro igen!
Vi kan absolut höras när du kommer hem, eftersom jag var sjukskriven några veckor har vi inte kommit så mycket längre med laget, men det är ingen brådska, funkar fint att vi hörs efter 11 feb. Njut nu av din resa och det fantastiska i att hjälpa andra människor att nå sitt mål!
KRAM
Terese
Mailkonversationen fortsatte inför mitt lagkaptensuppdrag men det blev inget lag till Ragnar Lake Mälaren i helgen. Ödet ville annat och en vår med en rad stora hälsoutmaningar väntade för Terese. Vi var många som var oroliga och skickade hoppfulla hälsningar till henne. Höll tummarna hårt för att hennes strejkande kropp skulle hämta sig. För bara tre veckor sedan kom så käftsmällen när jag satt på en parkbänk i den prunkande Trädgårdsföreningen i Göteborg med min mamma och lillebror: jag har cancer. Ridå. Tårar och tacksamhet över att delar av min familj var med mig.
Mina minnen med Terese framkallar så mycket glädje. Våra otaliga möten på diverse lopp och events genom åren. De galna och hysteriskt roliga dygnen i England under Ragnar White Cliffs. Fotojobbet för Tjejmilen och Plan Sverige i Hammarbybacken. Mitt hjärta ler när jag tänker på hur bekväm jag alltid har känt mig i hennes sällskap. Hur mycket glädje hon alltid gav och hur inkluderande hon var. Glad och varm.
Jag trodde inte att sjukdomen skulle ta henne. Starka, fina Terese med sin outtröttliga energi. Terese som alltid kramades sådär hårt och ärligt som få gör numera. Terese med leendet och det smittande skrattet. Livsglädjen. Den aldrig sinande inspirationen som hon delade med sig av till alla som behövde den som mest. Jag trodde verkligen att hon skulle vinna kriget mot sjukdomen. Var det någon som skulle klara det så var det hon.
Men i lördags tog hon ett beslut att sövas ner. Sova sin sista tid på jorden för att slippa ångesten över att känna sin kropp tyna bort. Efter en magiskt vacker sommarpromenad nåddes jag av beskedet och tårarna forsade nedför mina kinder. Nej nej nej! Hela helgen har varit en känslomässig bergochdalbana. Jag har gråtit. Skrattat åt filmklippen från England. Gråtit mer. Jag har slagits av panik över hur skört livet är. Påmint mig själv om att livet är nu. Inte igår och inte imorgon. Nu. För 5 år sedan tatuerade jag in ONE LIFE på min handled och orden har aldrig känts mer viktiga och självklara än nu. Jag är bra på att förverkliga mina drömmar och ta vara på livet, men jag ska bli ännu bättre. Det är jag skyldig mig själv och det är jag skyldig Terese. Hennes drömmar är över.
Det känns ändå på ett starkt och fint sätt väldigt mycket Terese att ta ett beslut att få somna. Att få lite kontroll i det totala kaoset och inte låta den där helvetes jävla sjukdomen få sista ordet medan hon var vid medvetande. Istället valde hon att säga hej då till sin familj och sina vänner för att sedan få somna. Slippa lida. Få komma bort från allt. Släppa taget. Men tanken på att hon aldrig mer vaknar får mig att falla sönder inombords. Det känns så vansinnigt overkligt att jag varken kan eller vill tro att det är sant. Jag gråter över förlusten av en fin människa och över smärtan som Glenn, barnen och resten av familjen går igenom just nu. Och hennes riktigt nära vänner. Det är bara för svårt att ta in.
Dagen efter cancerbeskedet startade jag insamlingen Spring för Terese till förmån för Cancerfonden. På knappt tre veckor har det kommit in ofattbara 388000 kronor. Jag är stum. Det rasar in pengar från alla håll och jag har fått massor med meddelanden från människor som har blivit inspirerade av Terese genom åren. #springförterese sprider sig som en löpeld och det tas fina initiativ runtom i landet för att hylla henne. Vi springer alla för Terese och jag tror att hon ser oss.
Jag har reviderat mitt första insamlingsmål på 50000 till det tiodubbla – en halv miljon kronor. Låt oss nå det tillsammans och visa Terese nära och kära vilken underbar och viktig person hon var. Hur mycket hon har betytt för oss alla. Att hon för alltid lever kvar i vårt minne.
Snälla Terese, kan du inte bara vakna?
Du kanske också gillar
16 kommentarer
Jane Haglund
Så otroligt fint inlägg Helena. ???
Helena
Kärlek till dig Jane <3
Coyntha
Så fina ord. Tänker på Teres familj och barn. Tänker på er!
Terese en så fin person! Så stark att även ta beslutet!
Kram på er!
Helena
Kram och tack Coyntha <3
Camilla
Vilket fint inlägg och tack för initiativet med insamlingen! Jag hoppas att vi aldrig slutar springa för Tess. ❤️
Helena
Tack Camilla <3
Sara Althini
Fint skrivet Helena, jag kan inte mer än bara hålla med, jag trodde också att Terese skulle övervinna cancern. Så sorgligt alltihopa:(
Ta hand om dig
Kram
Helena
Tack Sara. Stor kram tillbaka <3
Johanna
Så mycket av livets verklighet i detta. Så mycket kärlek. Så mycket smärta. Vackert och fasansfullt. Många, många har utifrån kommentarer i olika sociala media verkligen reflekterat över vad som är värdefullt i livet. Är det därför cancerjäveln finns- för att vi ska vakna och ta vara på våra dagar? Är det så är det en orimligt grym drivpiska. Vi måste kämpa emot! Vi måste leva och Cancerfonden måste få ännu mer resurser att slåss mot den djävel som bara fortsätter att slå sönder familjer och döda människor. Tack för dina fina initiativ Helena!
Kram Johanna ?
Helena
Det är precis så jag tänker. Har precis ätit frukost med en vän och vi pratade precis om det – att det kanske är precis DET som är meningen med det här, in man nu vill hitta en mening. Att vi måste lära oss att leva livet fullt ut medan vi lever. En dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva. Terese gjorde det. <3
Pingback:
Helena
Stort tack för att ni delar❤️
Margareta
Så fint skrivet, jag sitter med tårar över hela ansiktet. Det Terese startade kommer fortsätta, och tack för ditt initiativ med insamling och hashtag det kommer fortsätta ge ringar på vattnet precis som hon säkert ville. ❤️
Helena
Tack Margareta. Vi gör det här tillsammans❤️
Jenny Sunding
Så fint skrivet Helena. Kan inte heller ta in att Terese inte längre finns. Vill inte förstå, vill inte acceptera det. Men känner starkare än någonsin att jag måste ta vara på det liv jag lever. Och jag kommer alltid springa för Terese.
Helena
Stor kram Jenny! <3