Att lägga kraven åt sidan och vinna

Jag gillar inte att tävla mot andra. Varje gång jag springer – oavsett om det är ett lopp eller ett träningspass – gör jag det med och mot mig själv. Att jämföra mig med någon annan har jag gjort nog i mitt liv och även om det var svårt så lyckades jag lägga av med det för några år sedan. Efter många års jämförande konstaterade jag äntligen att det är otroligt orättvist mot mig själv att jämföra mig med någon som jag inte vet någonting om. Vad har hon för förutsättningar? Förberedelser? Hur mycket har hon tränat? Lever hon exakt som jag lever utanför sin löpning? Hur mycket har hon försakat i sitt liv för att springa så snabbt som hon gör? Jag skriver hon, för det är alltid kvinnor jag har jämfört mig med. Alltid kvinnor och alltid snabbare kvinnor. Aldrig långsammare. Bara där hittar jag ju ett rejält grundfel. Så jävla typiskt oss kvinnor att alltid jämföra oss med alla som vi anser bättre, snyggare, snabbare, smartare, mer framgångsrika och blahablaha. Tröttsamt beteende men tyvärr väldigt vanligt. Och så skönt när man kommer ur det.

Hur som helst. Även om min enda motståndare numera är jag själv så ställer jag ju tyvärr inte mindre krav på mig när jag får en nummerlapp fastnålad på tröjan. Oftast blir jag taggad av kraven men ibland hindrar de mig tyvärr från att prestera på det sättet jag vet att kroppen kan. Frustrerande, minst sagt, men jag har lärt mig att leva med det. Jag kan oftast prestera som jag vill ändå. Ibland låser det sig dock i huvudet och då blir det totalfail. Kroppen vill inte när hjärnan vill för mycket. Den slår liksom bakut och lägger ner. Pulsen stiger och benen svarar inte. Det intressanta är att när jag helt kopplar bort min tanke kring prestation – p.g.a. av osannolikheten i att det av olika anledningar ska gå bra – så går det alltid så mycket bättre än jag någonsin hade kunnat drömma om. Kroppen överpresterar. Varje gång.

Förra lördagen var jag anmäld till Flatenloppet. Jag fick nys om loppet när jag lyssnade på fantastiska Pace on Earth podcast och deras samtal med grundaren till loppet – Annelie Ståhl. Annelie är nykter alkoholist sedan 10 år tillbaka och hon startade loppet för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Jag fastnade för Annelie och hennes driv. Hennes styrka att ta sig ur sitt beroende och vilja att hjälpa andra. Klart jag ville stötta och springa Flatenloppet för den här viktiga frågan! Jag slängde in en anmälan och tänkte ”det blir en kul grej och ett bra träningspass”.

På lördagen när loppet går vaknar jag med sprängande huvudvärk. Det blev en sen fredagskväll men god mat och vin. Jag gillar mat och vin och ibland vill jag aldrig gå och lägga mig. Fredagen blev precis en sådan kväll. Två timmar innan starten av loppet sitter jag och äter frukost och undrar om jag ens kan komma till start. Jag mår ok men min huvudvärk får mig att tro att jag inte kan springa en meter. Och jag skäms. Jag skäms över att jag sitter och överväger att inte starta i ett lopp för att jag drack ett par glas vin för mycket dagen innan…ett lopp som arrangeras av en nykter alkoholist. Det känns så jävla ruttet, minst sagt.

Jag äter min frukost. Dricker stora mängder vatten och tar en huvudvärkstablett. Jag vet att det inte är optimalt för kroppen att springa ett lopp (eller springa överhuvudtaget) i det här tillståndet men jag kan inte avstå. Det är inte ok att inte starta. Jag får krypa till korset och sätta en fot framför den andra i 5,8 kilometer, ta det lugnt och se det som ett skönt sätt att få lite frisk luft. Att DNS:a är inte ett alternativ. Skäms! Jag säger på skämt till min pojkvän: ”kom, nu åker vi och vinner det där loppet”. Jag fattar ju själv att det inte är ett alternativ men jag gör mitt bästa för att lura hjärnan.

Så jag åker till Flaten. Hämtar ut nummerlappen. Nummer 232. Fryser i vinden som jag under uppvärmningen inser kommer att vara motvind första biten. Tänker att sista sträckan då kommer att bli i medvind. Skönt! Får en tår i ögat när jag ser barnen springa i mål i barnloppet. Vilken glädje! 10 minuter innan start blir det uppvärmning och sen är det dags. Vi kliver in bakom start – och målportalen och det är 1 minut kvar. Under uppvärmningen ändrar jag min plan. Från att medvetet ta det väldigt lugnt till att göra mitt bästa. Ge allt jag har just idag och bara köra. Ösa på så länge det går. Det är trots allt bara 5,8 kilometer, en distans jag borde kunna springa i sömnen. Pang! Starten går.

Jag står långt fram för att slippa den värsta trängseln. Drar iväg i ett tempo som är snabbt men hållbart. Det är jag, ett stort gäng killar och ett par tjejer. Jag springer ganska snabbt om två av tjejerna och ser bara en till framför mig. Mitt fokus ligger helt på att hitta ett skönt men utmanande tempo och att våga ta i lite. Våga bli trött. Jag har ett ofattbart flyt under fötterna och känner mig stark trots att pulsen är ganska hög. Det går svagt utför och jag trycker på. Sen kommer backarna. Pulsen sticker ordentligt men jag orkar trumma på. Efter knappa tre kilometer tuggar jag förbi den sista, enda tjejen jag ser och då händer det något i mig. Vad f*n – jag kan ju faktiskt vinna det här! Eftersom jag vet att jag kan tappa stinget om jag får yttre press på mig fokuserar jag istället på att utmana mig själv: håll fokus i backarna, våga trycka på ordentligt nedför och hitta flow på de få flacka partierna (Flaten runt är sjukt kuperat!). Jag följer min plan och kilometrarna tickar förbi i raskt tempo. Tänker på Terese, att hon aldrig mer får springa och jag ökar tempot lite extra. Jag måste springa medan jag kan. Lungorna ber om nåd men benen är urstarka. Jag svävar fram.

Det står lite publik utspritt längs banan och när de börjar skrika till mig att jag är första dam får jag ännu mer styrka. Ser mig över axeln och ser inte röken av tjejen jag sprang om. Med ca. 1,5 km kvar kommer Listuddens Koloniområde. Det lutar segt uppför och min puls måste vara nära max. Jag får svårt att andas men vägrar ge mig. Med den korta distansen som är kvar kan jag inte ge upp nu! Mina horn växer ut i pannan och jag tar mig tillslut uppför den sega grusvägen. När det vänder utför ser jag på klockan att det bara är en kilometer kvar. Den ska visa sig bli min snabbaste. Det planar ut och den sista biten springer jag i total runners high. Känner mig helt ostoppbar och otroligt glad över att gå i mål som segrare!

Det är första gången jag vinner ett lopp. 2017 vann jag min åldersgrupp i världens kanske finaste halvmara The Dramathon i Skottland, men det här är min första riktiga vinst. Segern i loppet känns såklart fantastiskt kul men segern över mig själv känns faktiskt mer. För ett par timmar sedan var jag nära att hoppa över loppet helt och hållet, nu står jag plötsligt som vinnare. Lärdomen efter mitt livs flåsigaste 5,8 kilometer är stor. Jag har lärt mig att kroppen klarar mer än jag tror (igen). Att jag utan tvekan presterar bäst utan mina egna förväntningar. Att det inte är farligt att vara trött och att det är högst möjligt att fortsätta springa trots att man inte tror att det går. Och att jag inte är felfri och inte lever som jag lär alla gånger.

Jag har också återigen fått ett fint bevis på löpningens förenande kraft. Annelie ska ha en STOR eloge för det hon gör och jag är säker på att det är många som är otroligt tacksamma. Förmodligen har hennes initiativ Running4serenity räddat liv och garanterat givit många människor en ny och sundare tillhörighet. Världen behöver fler människor som Annelie! Och jag behöver ta i ordentligt när jag springer fler gånger – det är ju kul att testa sina gränser när man är frisk och stark!

Jag vill avsluta med att säga att jag inte rekommenderar någon att springa ett lopp dagen efter en sen natt med rödvin. Det är inte sunt.