>Taxichaufförer – keep up the work!
>
Reflekterade lite över den helt okända, grekiska man som jag hade en diskussion med tidigt imorse, om fyllematens vara eller icke vara. Fick lära mig att kebab och hamburgare minsann inte är någon frukost, utan att man hellre ska äta en smörgås med ost och grönsaker, eventuellt lite välling. Han var stolt över mig som åkte hem istället för att göra som mina vänner vi just hade släppt av för att det kurrade i deras magar…att jag oftast är en av dem, det hör inte hit…
Ärligt talat. Kan inte komma på många nattliga yrken i Stockholm som är mer otacksamma än jobbet som taxichaufför…förstå vilket fantastiskt tålamod de måste ha!
Tänk er själva.
Först får man sitta i bilen på gatan och vänta på sina kunder. Förmodligen har de kommit på att det ”verkligen är dags att dra nu”, ringt efter en taxi och först efter det faktiskt börja göra sig klara för att åka. Transportsträckan från samtalet till taxiväxeln till att man faktiskt är redo att låsa dörren och lämna lägenheten kan ibland bli ofattbart lång…”Jag ska bara bättra på min make”, ”Men hallå – jag har ju inte druckit upp min drink!”, ”Har någon sett min mobil?”, ”Men kan jag verkligen ha det här på mig?”….ja, ni fattar. För att inte tala om tiden det tar att förklara att det inte går in fem personer i bilen, utan fyra. Den här helgen också.
När man väl har fått in sina kunder i bilen sätts nästa världsproblem på sin spets. Valet av radiokanal. Hemska tanke att sitta vid ratten nu. Allt som oftast har man kommit fram till slutmålet innan ”den bästa” radiokanalen har hittats. Har man lyckats innan så har diskussionen om volymen på musiken förmodligen ältats i det oändliga. Alla i baksätet blir av någon konstig anledning döva när det är dags att åka taxi. ”Höj, höj, höj!”
Framme. Man får sina pengar och andas ut. Tack, nu är det bara att få bort pipet ur öronen och plocka upp nästa kund. Jahapp.
Morgontimme. Det är nu det här yrket tar ytterligare ett steg in i ofattbarhetens värld. Hur orkar de??? Ryser av bara tanken. I bästa fall sover kunden hela vägen, i värsta fall inte. I det sistnämnda fallet utbryter en diskussion om helt onödiga och fullständigt ointressant ämnen, eller så får man återigen svara på hur många körningar man har haft ikväll eller om man inte blir trött av att sitta och köra bil hela nätterna. Orka.
Jag vet att jag själv inte är världens bästa taxikund alla gånger. Aldrig otrevlig, men sällan tyst och oftast alltför pratglad…vilket har resulterat i en och annan diskussion.
Som kompensation till hela taxichaufförskåren åker jag dock aldrig taxi utan att lämna dricks, frågar aldrig hur många körningar de har haft eller andra totalt onödiga frågor. På nyårsafton för ett år sen tog jag och C denna uppskattning lite längre och gav stjärnor till vår taxichaufför. Överlycklig är en underdrift. Svältfödda på positiv energi, det är vad de är.
Var lite snällare mot taxichaufförerna för guds skull. De har inget kul jobb, på riktigt.
Heja taxichaufförerna – nattens riddare!
2 kommentarer
Cicci
>Ha ha, det är sant! Kan inte va så lätt att jobba som taxichaffis, mkt att stå ut med i jobbet. De gör det bra.
härligt jobbat med löpningen idag, inte illa på måndagmorgon!
Ha en fortsatt bra dag!
Kram
Alisa
>Min pojkvän har jobbat som taxichaffis. Problemet var inte de pratglada och högljudda det var ju bara kul tyckte han. Det obehagliga
var folk som kunde bli hotfulla och aggressiva så att stackarn verkligen blev rädd. Han jobbar inte som chaffis länge men trevliga människor som dessutom gav dricks tyckte han gjorde jobbet mycket givande ibland.