In bed with Helena

Jag hade så mycket planer för den här söndagen. Efter att ha vinkat av mamma och kusiner som har varit på besök över helgen hade jag en mental to do-list som skulle göra kväll av den här dagen. Fint så långt.

Avskedet gick ju bra, även om det alltid är tråkigt att säga hej då till någon nära. Första punkten på listan, matinköp, gick också bra…men det var när påsarna var urpackade  som jag förstod att kroppen inte hade samma plan för den här söndagen som huvudet. ”Va..löpning? Haha – forget it!” skrattade den och tyckte att det kändes rimligare att stanna i mysbrallorna, ta en hög med av tidsbrist olästa tidningar och vända tillbaka till sängen (där den faktiskt redan hade fått ovanliga åtta timmar sömn och sovmorgon…otacksamt!). Den lät dock huvudet tro att det var ett temporärt infall och att den där löpningen skulle bli av mot kvällen istället. Det var först när den bestämde sig för att helt plötsligt stänga av sig själv och somna i två timmar(!) som huvudet faktiskt fick kapitulera och inse att kroppen ville säga något…och jag menar – hur viktig kan en blåsig löprunda vara jämfört med att ge lite extra välförtjänt sömn till en uppenbart trött kropp? Jag applåderar min mognad!

Sitter fortfarande kvar i sängen och konstaterar att jag kan beta av resten av den där listan en annan dag…jag överlevde uppenbarligen utan att göra det just idag.

Det till en början ofrivilliga söndagshänget…men nu jublar både kropp och själ.