>Humor…eller?

>Det är intressant det här med humor.
Igår startade jag och C en onsdagstradition genom att för andra gången gå på Systerobror för att kolla stand up. Kvällen skulle bjuda på bl.a. Kristoffer Appelquist och Thomas Järvheden – kul!
I sista sekunden dök dock ett överraskande wildcard upp på scenen…Soran Ismail! Såg honom för hundra år sen innan han slog igenom, när han var ”förband” (nej, så heter det förmodligen inte, men jag hittade inget bättre ord…) till Magnus Betnér, och tyckte redan då att han var sjukt rolig.
Det är nu det intressanta börjar. Man får ju nämligen inte skratta åt vad som helst här i Sverige, det verkar vara någon oskriven lag. Men oklart är vad man får tycka är roligt och inte!? Hur ska man veta det?
Jag och C har ett ganska öppet sinne när det kommer till ämnen att skämta om och skratta åt…vilket två av tjejerna bredvid oss inte verkade vara utrustade med. Soran drar nämligen ett skämt om människor med downs syndrom, vilket får mig och C att brista ut i totalt asgarv. Inte bara för att det är vansinnigt roligt utan också för att C har en syster med downs syndrom, en underbar syster som vi båda brukar skämta om och med…inte för att vi är det minsta elaka som personer, utan för att vi älskar henne och för att hon faktiskt är sjukt rolig. Varför gå runt och vara ledsen och bitter över att hon inte är som alla andra när hon faktiskt har underbar självdistans och tål lite skratt?
Hur som helst, tjejerna som står bredvid oss tycker uppenbarligen inte att det är kul alls. Den ena säger till den andra; ”Så jävla billigt”, tittar på C med en konstig min och tittar sedan på sin kompis, varpå de enigt skakar på sina huvuden. Jaha, nähä, det här var uppenbarligen inte ok att skratta åt. Det blir ju kanske inte hellre bättre av att jag i det här läget börjar skratta ännu mer åt den sjuka situationen… Om blickar kunde döda säger jag bara, då hade världens befolkning varit reducerad med två personer idag.

Nu undrar jag vilka av oss som är värst?
Vi som ”gör narr” av och skrattar åt människor med downs syndrom eller de som uppenbarligen tycker att dito personer är så hemska, att det är så synd om dessa ”konstiga” människor att man inte ens får tänka tanken att skämta om dem?
Personligen tror jag att det är de senare som hjälper till att bygga förakt och gräva samhällsklyftor.
Så det så.

Bodil – you rock, och det vet du!.