Hur gammal kan man bli?
Vissa löprundor är inte lika sköna som andra, det kan ju konstateras. Ni vet, ibland flyger man fram över marken, livet leker och flowet infinner sig redan efter ett par kilometer. Andra gånger får man slita för varje steg, benen känns som kola och känslan av att aldrig komma fram till målet är läskigt påtaglig.
Min runda idag var helt klart av det senare slaget. Den första hälften av milen längs Djurgårdsbrunnskanalen gick bra och steget kändes hyfsat lätt. Den andra var dock något helt annat. Fruktansvärd motvind, energifattiga ben och tung andning. Jag kände mig som en gammal tant och övervägde att stanna både en och två gånger för att hämta andan. Ingen musik i öronen men däremot ett pipande och susande av vinden höll på att göra mig galen. En av mina minst sköna rundor på mycket länge faktiskt.
Men. Det är ju precis då man måste bita ihop. Plocka fram sitt jävlaranamma som ligger vilande långt där inne och bara göra det man har bestämt sig för. Tänka att det som inte dödar härdar och bara ösa vidare, gammal tant eller inte.
Precis det gjorde jag idag igen – som så många gånger förr – och jäklar vad skönt det känns efteråt! Duschen är lite skönare, mellanmålet lite godare och endorfinerna lite starkare. Grym känsla att ha klarat något man var nära att ge upp!
Jag kan såhär ett par timmar efter min gamla tant-löprunda citera min äldsta kund som jag träffade idag, och konstatera att ”man blir ju aldrig för gammal för att träna”. Hon fyllde just 90 år.
Veckans hittills godaste mellis…
9 kommentarer
Rebecka
Precis den rundan du beskriver, hade jag igår. Det gick sååå trögt, har aldrig varit med om något liknande! Men det är precis som du säger, bara att pusha genom det och man blir så underbart lycklig när man faktiskt klarade det! Hejja!
pilla
Charmen med löpning, ingen runda blir den andra lik!
Anna
jag måste plocka fram pannbenet nu – 2 veckor kvar till halvmaran, har varit sjuk i 1.8 veckor och ännu inte bra nog för att träna. Men. Det SKA gå. Precis så som jag hade tänkt det. Man dör inte för knappa 2 timmars ansträngning. Man klarar det.
… säger jag nu.
🙂
Charlotte
Rundan längs Djurgårdsbrunnskanalen kan verkligen vara förrädisk. Jag har flera gånger haft en superbra känsla på vägen ut men efter vändning får man vinden i ansiktet och det är vidrigt att springa tillbaka. Men såklart alltid skönt efteråt!
Uppochhoppa
90! Åh, älska på den!
Johanna
Skönt och höra att man inte är ensam om dessa upplevelser. Grymt jobbat som tog dig runt. Och du verkar ha många sköna kunder! Kram på dig och trevlig helg!
Gunilla
Jepp, den där rundan känner man igen, springer den flera gånger i veckan. Just nu är det friska vårvindar, inte alltid så skönt, men härdande.
Anna
Nej, alla rundor är inte lika roliga så klappa dig själv på axeln att du inte gav upp som många skulle gjort. BRA Helena! 🙂
Du är välkommen att springa med oss på söndag – hör av dig i så fall i morgon! Kram
P.S. Underbar tant! DÄR har vi en förebild om någon 🙂 D.S:
Sanna
Jag kan verkligen känna igen mig i den känslan. Igår hade jag en omgång i gymmet där kroppen bara inte jobba i samma riktning som jag. Jag försöker de det som att man inte kan prestera topp alla dagar utan ibland måste man helt enkelt lägga fokus på att bara njuta av att röra lite på sig.
Bra blogg btw!