Alla som är förvånade räcker upp en hand.

Ja, jag blev ju inte helt förvånad över att jag vaknade (redan kl 05.38) och var näst intill frisk imorse. Det var precis det jag sa till en vän igår – ”imorgon ska du se att jag är frisk” – och mycket riktigt, ett dygn ”försent” valde kroppen att pigga på sig. Eftersom jag är en person som inte tror att slumpen existerar så ler jag mest åt ödets ironi och fortsätter att intala mig själv att gårdagens inställda mara hade någon mening för framtiden. Och hellre frisk idag än aldrig ju.

Hade ett ärende på stan imorse och jag bestämde mig för att skippa bussen och istället lätt jogga den dryga halvmilen i duggregnet. Efter en vecka av vila kändes benen hur lätta som helst, men så frisk att jag hade joggat vidare i 37 km…nej, så pigg och frisk är jag inte.
Vår huvudstad är verkligen fantastiskt härligt en grå semestersöndag i juli – helt tomt på folk och tyst och lugnt. Jag hade dock sällskap av Heidi Andersson i öronen, och lufsade längs vattnet och imponerades av hennes totala fokus, mentala och fysiska styrka och över hur hon orkar leva det liv hon lever med sin elitidrott och allt det kräver, sin elitidrottande man som lever lika inrutat och deras 11 månader gamla son. Puh.

Gråaste gråa söndagen i Stockholm och lite hemmapyssel står på schemat, lyssna på Torsten Flincks sommarprat plus att packa (den överdimensionerade) väskan som ska med ”hem” till Dalarna…och även att ta ett beslut när jag ska åka. Jobbigt liv såhär i semestertider.