-
Tillbaka till Kilimanjaro
2014 fyllde jag 35 år. Jag firade min födelsedag på Uhuru Peak – toppen av Kilimanjaro, 5895 meter upp i luften. En dröm sedan många år tillbaka men ett mycket spontant beslut. Bara tre månader innan, på midsommarsöndagen, var jag och mamma en hårsmån ifrån att frontalkrocka med en rusande BMW X5. Dagen efter bokade jag min resa till Tanzania. Hade vi lämnat hemmet 15 sekunder tidigare hade vi förmodligen inte levt idag. Men jag överlevde och den 20 september för snart fyra år sedan fick jag se solen gå upp över Afrika från ”the peak of freedom”. En dag skulle jag komma tillbaka, det lovade jag mig själv där…
-
Kilimanjaro – the end
Den sista dagen – dag 6 – vaknar jag i mitt tält med ett ryck. Klockan är redan 6 och jag har sovit oavbrutet i 11(!) timmar! Konstigt nog är jag fortfarande trött, ögonen är fulla av grus och ögonlocken tunga. Det är dock ingen idé att försöka sova igen, vi kommer att bli väckta om en halvtimme och risken är att jag är ännu tröttare då. När jag börjar röra på kroppen inser jag att träningsvärken i mina ben kan vara den värsta jag har känt…någonsin. Det gör nästan ont när jag ligger stilla och inte ens rör mig, och jag bävar inför dagens vandring som ska ta oss…
Du kanske också gillar
#sannuari – mitt januari
Vinnarna i Silva-utlottningen
Pirrig och ultrataggad!
-
Kilimanjaro, del 6 – vägen nedåt
När jag kliver ner från stenarna efter att ha tagit bilden vid toppskylten går luften ur mig helt. Jag är så jävla trött, rent utsagt. Saskia, Dirk och Mndeme syns inte till och jag undrar var de är? Kom de inte upp? Hur mår Saskia? ”Come on, we have to turn back down” säger Salim och jag får lite smått panik när jag tänker på att vi har 1295 höjdmeter nedförsbacke framför oss och att det är meningen att jag ska klara det med min energilösa kropp och övertrötta ben. Jag har fortfarande min lilla picninc-låda som jag fick inatt kvar i ryggsäcken, och när vi kommer ner till Stella Point…
