>En bio fick avsluta min lördag…som så många gånger förr…och lika skönt som vanligt är det att sjunka ner i en biofåtölj och kliva in i en annan värld. Det är svällande muskler och blodådror som lyfter en centimeter från armarna. Det är knivar, ett överskott av skjutvapen och trasiga kroppar. Det är överdrivna explosioner, ofattbart mycket eld och stuntscener som får mig att le. Men ändå kan jag inte låta bli att gilla det lite, trots (eller p.g.a?) otroligt lågt ställda förväntingar… För det är ju Dolph (still hot…). Arnold (varför fick han bara två minuter?). Stallone (63 år!!!). Och Rourke (trasig…). Alla på en gång! För att inte…

> Jag går väldigt ofta på bio. Bio är verkligen min bästa avkoppling och jag går alltid in i filmen till hundra procent (C vet vad jag menar…). När eftertexterna rullar kan jag varje gång direkt säga om det var en bra eller dålig film, jag har alltid en känsla i kroppen som inte ljuger om vad jag tycker. Eftertanke behövs sällan.New York, I love you är ett undantag. När den imponerande rollistan passerar på duken känner jag bara att jag inte har en aning om vad jag tycker om filmen. Är den bra? Dålig? Varken eller? Jag kan verkligen inte säga. Känslan i kroppen är en tomhet som är…

>Lagom invecklad story som väcker tankar som får mig att le av förundran. Leo går från klarhet till klarhet. Jag sitter fastnaglad i biostolen och 160 minuter känns som en kvart. Christopher Nolan är verkligen ett geni (han har gjort The Dark Knight…say no more…) och jag är mer än imponerad.Jag vet inte vad jag ska säga, annat än att ni måste gå och se Inception. Nu.Bilden talar sitt tydliga språk när ni har sett filmen. Se trailern här…