> Jag hade ganska stora förväntningar på För kärleken, mest för att den har utpekats som en svensk motsvarighet till en av mina favoritfilmer någonsin – Crash. När jag lämnade salongen igår kväll kände jag dock att den inte alls levde upp till mina förväntningar, och verkligen inte till Crash.Visst finns det likheter. Ett antal levnadsöden som löper parallellt genom filmen, för att i slutet totalt kollidera. Ångesten finns där. Smärtan är uppenbar och visst fäller jag ett par tårar. Men är filmen verkligen bra? Jag vet inte. På något sätt känner jag att jag inte vill ha den osedd, den får mig onekligen att tänka och värdera det jag…

>Ja ja…Gunvald har blivit äldre, men Gunvald är alltid Gunvald…and I still love him.Beck är också alltid Beck och en Beck-film missar man inte om man heter Helena (var det verkligen den sista nu..!?). Efter en halv halv vattenmelon, en massa jordgubbar och sol vid vattnet var det äntligen dags att krypa in i biomörkret…jag, mitt sällskap och två andra. I hela salongen, that is. Lyx! Levande begravd slår inte I stormens öga, men är väl värd att se. Det svänger på klassiskt Beck-manér och precis när man tror att man har tråden så tappar man den igen. Grannen är där, mer förvirrad än någonsin, och kanske är det värt…

> Aldrig har väl en biobiljett varit så värd pengarna.Det är så vackert. Sårbart. Smärtande. Och överväldigande kärleksfullt. Det värker i hela kroppen och mindre än tjugo minuter in i filmen kommer min första tår. Efter nittio minuter av gråt faller den sista, men känslan kommer att sitta kvar till imorgon…minst. Se den bara. Nu.Jag älskar dig pappa.Läs mer om Lasse Hallströms mästerverk här.