Ibland kan jag bli barnsligt glad för fåniga små(?)saker. Som att jag får höra att jag är ett önskvärt kloningsobjekt. Eller att jag inser att jag har köpt ett fantastiskt gott kaffe till min alldeles för gamla perkulator som brygger bäst i stan och fullkomligt skållhett. Ja, eller att jag får ligga en stund på min andningsbänk hos Johanna och gå därifrån med nyfärgade fransar och se pigg ut trots att jag är helt osminkad. Eller att jag får ägna en halv kväll åt att knåpa ihop ett optimalt träningsprogram till en ny och tokpeppad PT-kund. För att inte tala om attjag ska få springa imorgon igen…springa med nya (och…

På bussen hem från Dalarna. Separationsångest. Halva jag vill stanna barfota i gräset och halva jag vill komma hem till betongen och sparka igång hösten med full kraft. Tänker tillbaka ett par månader och skakar lite på huvudet inombords. Jag tror liksom inte på det, att min sommar blev som den blev. Försöker landa i allt men konstaterar att jag inte hade trott på det om någon hade sagt till mig… …att ”sommaren 2011 kommer att starta med att du trotsar dina löparskadade ben och springer Stockholm Marathon på en tid som du inte hade kunnat drömma om. I ett icke stillat endorfinrus flyger du sen till Toronto för att…