morgon
-
>Det här med morgonträning…
> Det finns många människor som överhuvudtaget inte kan (eller vill?) förstå hur man frivilligt kan gå upp tidigare än man ”måste” varje morgon för att hinna träna innan jobbet. Jag förstår verkligen hur man kan vara skeptiskt till hela grejen, jag var själv där för mindre än ett par år sen. Tiden då snooze inbillat var min bästa vän och Helena var synonymt med tröttmössa.Idag kan jag inte förstå hur jag inte kunde uppskatta den underbara känslan av att starta dagen med en rejäl dos endorfiner. Endorfiner är svårt beroendeframkallande och när man väl har fått smak på det underbara ”giftet” är det svårt att sluta. Hittade en förklaring…
-
>Veckans längsta morgonrunda
> Morgonens vanliga runda på 9,7 kilometer blev något längre idag…Efter dryga 3 kilometer i bra tempo sprang jag på en kompis som powerwalkade (töntigaste ordet, btw…) till jobbet. Eftersom vi inte ses överdrivet ofta var jag inte svårövertalad att sluta springa och promenera med honom hela vägen till hans jobb. Oväntat trevligt avbrott och vi hann reda ut ett och annat. Varför man ska låta sin mormor äta en bulle om hon vill ha en, hur man ibland känner att man är förälder till sina egna föräldrar, varför man ska träna på gym då och då och att vi båda snart fyller 30 och tacklar det på våra egna…
-
>RuNneRs HiGh!
> Har ni någonsin känt känslan av oövervinnlighet? Känslan av att benen bara äter raksträckorna, man kan vila i nedförsbackarna och uppförsbackarna bara ses som en chans att utmana sig själv och öka farten? Luften är sval, andningen jämn och endorfinerna rusar i hela kroppen? Det är just vid det tillfället man kan springa en mil innan frukost i 4.47-tempo, och dessutom göra det med ett leende på läpparna. Idag är jag inte rädd för någonting. .