För det första – TACK för alla tankar, sms, mail och fina ord på Facebook…jag är otroligt glad och tacksam över att det finns så många där ute som bryr sig! Det är nu drygt två dygn sedan jag blev utskriven från sjukhuset (där jag aldrig mer vill vara), igår vågade jag äta riktig mat igen och i morse vaknade jag för första gången sen i söndags utan magont. Fantastisk känsla! Glädjen över att t.o.m. orka gå ut på en lugn promenad och få lite frisk luft när man har legat inne i ett töcken i 48 timmar går inte att beskriva, och min lilla smärtfria men extremt långsamma sväng…

Ja, det är rätt oskönt att komma hem efter en helt fantastisk helg och känna att magen inte mår riktigt som den ska. Rätt oskönt att ha kramper så att man ligger i fosterställning. Oskönt att ringa gråtande hem till mamma och oroa henne som sitter 30 mil bort och inte kan göra ett skit. Oskönt med feber…och ännu högre feber. Oskönt att behöva åka in till akuten mitt i natten, och ännu mer oskönt att inte få sova i sin egen säng. Charmigt sovrum. Det är däremot extra skönt att äntligen få ligga hemma i sin soffa igen och lätt konstatera att jag ska ha respekt för min kropp. Jag…

>”Jaha, du har fått feber och en hosta som känns som att den ska riva upp hela luftstrupen såhär två dagar in i penicillinkuren? Ja, men då låter det som att du har blivit påhoppad av ett virus också. Ät klart kuren du, det kommer inte ta död på viruset men du blir ju av med bakterierna iallafall…” Seriöst – räcker det inte snart?