glädje löpning

…och nu då?

Kroppen läker efter mitt löpäventyr. Jag har träningsvärk på ställen som jag knappt visste existerade och gångstilen när jag går nedför en trappa är ingen vacker syn. Precis hela kroppen är slut, jag har t.o.m. träningsvärk i armarna. Det är en underbar känsla att känna att kroppen har jobbat ordentligt, och jag vet att den kommer att vara starkare än innan när det har slutat göra ont i mina stackars (men ack så älskade) muskler.

Många har hört av sig och jag är  otroligt glad och tacksam för alla fina ord och länkningar från andra bloggar. Jag känner mig hedrad över att veta att jag har påverkat så många positivt till att våga ge sig på utmaningar och klara mer än de hade kunnat tro. Tack!
En och annan frågar mig vad mitt nästa mål är – är jag inte sugen på någon ny utmaning nu? Det pratas om Sörmlandsleden och det pratas om Stockholm Ultra, och någon tycker att jag borde springa från Dalarna hem till Stockholm.

Men nej, just nu finns inga konkreta äventyr klara i mitt huvud. Just nu njuter jag bara av känslan av att ha klarat något som för bara några år sedan hade varit helt otänkbart. Hade någon sagt till mig för fem år sedan att jag skulle springa hela Vasaloppsleden hade jag skrattat och skakat på huvudet. Men livet är som ni (förhoppningsvis) vet föränderligt och något som förefaller helt otänkbart idag kan faktiskt vara din verklighet i framtiden. Är inte det en helt svindlande tanke!? Jag blir pirrig i hela kroppen av känslan och inser att nästan allt är möjligt…och samtidigt känner jag nästan en liten liten gnutta av stress över att det finns så mycket jag vill göra under det här enda livet jag har fått.

”Tid är det enda jag inte har” brukar Kristian Gidlund (har ni inte hört hans sommarprat eller Värvet-avsnitt så gör det nu) säga, och det är så fantastiskt kloka ord som vi alla borde tänka lite extra på. Livet är nu, och för stunden tar jag min dyrbara tid och lägger på välbehövligt familjemys, vila och lugn…och en jävla massa glädje över att min kropp är frisk och fantastisk!

Pippi-skutt efter den första, men inte sista, uppförsbacken i söndags.

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply
    Marre
    10 juli, 2013 at 10:02

    Men JISSES kvinna! Du är amazing! Skulle inte ens komma på tanken att springa den där sträckan och dessutom alldeles ensam! Hurra för dig!

  • Reply
    Jojohanna
    10 juli, 2013 at 21:51

    Du är så sjukt grym, och dessutom klok som en bok. Jag tycker man kanske kan få landa ett bra tag efter en sån här grej, innan det är dags att klura på nya äventyr. Fast har du något äventyr till övers som du vill tipsa om så behöver jag ett 🙂 För här är det just nu lite idétorka och motvationsbrist…

  • Reply
    Ann
    10 juli, 2013 at 23:18

    Du är fantastisk! På SÅ många sätt och vis. Bara njut nu!!!

  • Reply
    Heja kroppen! « Health by Helena
    11 juli, 2013 at 10:25

    […] kommenteratAnn om …och nu då?Jojohanna om …och nu då?Miss Agda- Småbarnsliv o Endorfiner om NiomilalöpningenMarre om […]

  • Leave a Reply