lopp

Tarawera Ultramarathon 102k – the aftermath

IMG_9638

Det har gått en vecka sedan Tarawera Ultramarathon – det hittills längsta loppet i mitt liv (fullständig racereport finns här). Kroppen är mer eller mindre tillbaka, iallfall på ytan. Invärtes pågår det fortfarande tusen processer som jag inte kan ta på. Men jag vet att systemet jobbar på högvarv och därför tar jag det väldigt lugnt.

Jag var kvar i målområdet i en timme efter målgång. Min australiensiska familj väntade in Andrew (pappan) som gick i mål bara en kvar efter mig (bra gjort av en 53-åring!), och sen satt vi och lät allt sjunka in ett tag. Drack lite soppa. Åt apelsin. Skrattade åt vad vi hade gjort. Stapplade till bilen och jag fick skjuts hem.
Duschen var en pina p.g.a. mina fruktansvärda skavsår på ryggen (note to self: få hjälp att smörja baksidan med Sportslick även där du inte når nästa gång). Mina fötter var trasiga. Inte p.g.a. mina skor eller strumpor – som var väl testade och invanda – utan för att jag sprang nästan hela loppet med lera i skorna. Några timmar med sandpapper mot tårna är inte att rekommendera. Jag var inte hungrig när jag kom hem till hotellet, jag ville bara sova. Åt ett par nävar chips (saltsuget!) och drack en Resorb, sen somnade jag.

Gococo Tarawera Ultramarathon

Lerfest i duschen.

I söndags, dagen efter loppet, gick jag till apoteket rakt över gatan. Rådfrågade om mina skavsår på ryggen och fick träffa en läkare (det finns alltid en läkare på apoteken här = världsklass!). Köpte antiseptisk salva och grejer att plåstra om såren med. Fick hjälp av en sköterska att lägga om mina sår för att undvika infektion. Sådan fantastisk superservice!
På kvällen var det ”celebration dinner” på fin restaurang i Rotorua. Flip-flops var egentligen inte tillåtet men hälften av alla gäster hade det. Jag hade fyra tår omplåstrade och det var fler än jag som haltade runt väldigt långsamt i lokalen. Firade med ett glas lokal Shiraz och försökte äta från den fantastiska buffén, men aptiten fanns inte där. Ett par bitar lax och en massa grönsaker var allt kroppen ville ha. Var lite avundsjuk på alla som åt berg av den goda maten men jag kunde verkligen inte.

På måndagen, två dagar efter loppet, tog jag bussen till Te Kuiti för att hälsa på min vän Kate, som räddade mig under ett väldigt kritiskt tillfälle längs mil 300-milsvandring för drygt två år sedan. Fina Kate kämpar mot en tumör i levern, det gjorde hon redan då. Det gör så ont i mig att se denna vackra människa le och veta att hon har allt det onda i sin kropp. Min kära vän lät mig äta (aptiten tillbaka!), sov och vilade. En stor, mjuk säng och en fridfull trädgård där jag inte behövde umgås mer än jag orkade. Mat direkt från träden grönsakslanden och kärlek direkt från det varmaste hjärtat på Nya Zeelands nordö. Det finns ingen gräns för denna människas gästvänlighet och jag är för evigt tacksam för vår vänskap som startade i december 2015. Hon kommer för alltid att vara min extramamma på den här sidan av jorden.

IMG_9501

Så ekologiskt och närodlat det kan bli. Avocadon är perfekt mogen och har precis ramlat av sitt träd.

Därifrån förflyttade jag mig till Auckland för Robbie Williams-konsert(!) och vidare ut till Waiheke Island – ett riktigt återhämtningsparadis! Sol, flip-flops och sand mellan tårna. Precis vad jag behövde. Hjärnan känns lite seg och återhämtar sig fortfarande från lördagens pers. Det tar energi att övertala kroppen att springa i 10 mil… Dock börjar den redan smida nya planer och hitta nya äventyr. Jag gör mitt bästa för att tysta den.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Oneroa Beach – som balsam för ultrasjälen.

Fem dagar efter monsterloppet sprang jag mitt första pass. Tog det otroligt lugnt, stannade för att ta bilder och anpassade farten efter vad kroppen sa. Det första passet efter en sådan här utmaning är bara för att få igång kroppen igen, få lite cirkulation i musklerna och väcka systemet lite. Inget krav på prestation eller fart. Bara få andas och njuta av att få springa igen. Konstigt nog saknar jag det redan efter ett dygn eller två. Jag kunde inte önska mig en bättre plats att få ta min första löprunda på. Waiheke Island i morgonsolen är en magisk plats!

IMG_0030

Magi i löparskorna!

Att springa i 15 timmar är ingen lek för kroppen. Det är inte hälsosamt för fem öre. Redan efter en tredjedel av loppet passerade jag förmodligen hälsogränsen. Resterande knappt 7 mil var mer än vad kroppen egentligen vill. Vi är inga maskiner, även om vi vill tro det ibland. Jag tror det ganska ofta. Mitt pannben har växt sig väldigt tjockt genom åren via en jäkla massa mer eller mindre idiotiska utmaningar av olika slag. Det började oskyldigt med ett par halvmaror, sedan fick jag för mig att vandra de 80 milen längs El Camino till Santiago de Compostela och därifrån har det bara eskalerat.

Marathon (hittills fem gånger, anmäld till ytterligare två under 2018). Bestigning av Kilimanjaro. Hela vasaloppsleden på två varma sommardagar, helt ensam (utan ultraerfarenhet) innan Ultravasan föddes. 300 mil vandring genom hela Nya Zeeland. Fjällräven Classic. Ultravasan90 två gånger. 50 kilometer bergslopp på Elba. Lidingö Ultra två veckor senare. Bestigning av Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta berg, i full storm. Jag vet att mycket av det jag gör inte är hälsosamt och jag vet att jag borde varva ner lite mer då och då. Det gör ont att springa långt och det tar tid för kroppen att läka ihop. Men jag vet också att där den fysiska hälsosamma gränsen är nådd tar något annat vid. Hälsa handlar ju inte bara om kött och blod.

Jag läste precis ut boken Springa med vingar. Det är en roman men beskriver på ett verklighetstroget sätt ett projekt att springa från Lund till Aten – 270 mil på 80 dagar. I boken pratas det om hur fysiska utmaningar – i synnerhet löpning – tar människan från livet till något annat. Alltet, som det förklaras i boken. Det låter närmast religiöst, men Dekius Lack som har skrivit boken är något på spåren. För någon som inte har upptäckt detta tillstånd ännu låter det som skitsnack, men vi som har lyckats nå känslan vet exakt hur det känns.

Det pratas mycket om runners high. Har man en gång nått dit vill man dit igen. Jag har känt det många gånger och känslan är beroendeframkallande. Innan jag började med långdistanslöpning visste jag dock inte att det finns något som letar sig ännu lite längre och till och med förbi runners high. Tillståndet jag hamnar i när jag springer långt och benen liksom trummar på av sig själva är precis det. Även de gångerna jag mentalt stålsätter mig och gråter för att fortsätta, så befinner jag mig fortfarande där. I något som överstiger allt annat. Trots att kroppen skriker av smärta finns en mental njutning som är svår att sätta ord på. En njutning över att du vet att det här är resan till målet. Målet som kommer att ge tusenfalt tillbaka. Bara de som har varit där förstår. Det sträcker sig långt förbi skavsår, ömma muskler och uppgivenhet över att ha långt kvar till mål.

Jag springer inte 102,4 kilometer för att det är bra för min fysiska hälsa. Jag gör det för att det ger mitt liv en större mening. Jag tävlar inte mot någon än mig själv och jag vill inte slå några rekord på de här långa distanserna. Jag vill bara komma åt den där känslan som ligger över allt annat. Min kropp får betala ett pris för min envishet och mitt driv för att nå den, det är jag medveten om. Jag tror dock att det priset är lägre än för någon som aldrig någonsin utsätter sin kropp för någon som helst fysisk utmaning. En sådan kropp vissnar sakta men säkert inifrån och dör tillslut av förlorad livsgnista.

Jag är glad att du springer istället för att vara drogmissbrukare, säger min mamma. Hon har antagligen rätt, som vanligt. Min löpning är min drog och jag är övertygad om att min kropp är mer än glad för det.

TUM_2018_033411

15 timmar 15 minuter och 25 sekunder senare. Beyond runners high.

PS. Ryggen är läkt, tårna mår bra och vilopulsen är tillbaka. Jag är snart ”normal” igen.

Tarawera Ultramarathon genomfördes till förmån för Cancerfonden. Vill du ge ett bidrag, klicka här. Du kan också swisha mig på 070-3072101 så ser jag till att pengarna hamnar där de ska. Varje liten krona tas tacksamt emot för att bekämpa den där jävla sjukdomen! Jag är dig evigt tacksam.

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply
    Mats
    18 februari, 2018 at 14:37

    Just så! En mycket bra beskrivning av att veta sitt VARFÖR. Grymt jobbat på loppet också (fast det var väl ingen som trodde att du inte skulle greja det 😉)!

    PS. Vadå ”bra gjort av en 53-åring”?? 😂

    • Reply
      Helena
      18 februari, 2018 at 19:06

      Haha!!! Jag menar bara att jag också vill springa så när jag är 53…det är ju ändå hela 15 år kvar!😃

  • Reply
    Trail & Inspiration
    18 februari, 2018 at 18:27

    Ja, vad är det man brukar säga. Summan av lasterna är konstant, så din mamma har nog en poäng. 😉

  • Reply
    Lennart Johansson
    18 februari, 2018 at 19:02

    Fascinerande✊🏼🙏🏼

    Blir lite triggad🔥

  • Reply
    Martin
    20 februari, 2018 at 16:34

    Härlig läsning och grattis till prestationen. Tarawera är ett drömlopp så efter UTMB kanske det blir nästa mål. Jag lär väl också vara i 53-års åldern när det sker isf! 🙂

    • Reply
      Helena
      25 februari, 2018 at 21:57

      Tack snälla! Kan verkligen rekommendera loppet, det är fantastiskt från start till mål! 🙂

    Leave a Reply