skador träning

>20 kilometer terapi

>Alltså, 20 kilometer crosstrainer är inte lika kul som 20 kilometer löpning, punkt slut. Men eftersom mitt ben inte vill låta mig springa igen, så är det bara att lyda både benet och min kära kiropraktor, och endorfiner är alltid endorfiner…oavsett varifrån de kommer.
Halvmaran i Prag kryper dock närmare och närmare, och jag får bara inse att jag bara kan springa det loppet på gamla meriter. Det finns inte en chans att jag hinner formtoppa min löpning till den 27 mars. Forget it. Men men, en halvmara är inte allt här i livet…långt ifrån faktiskt.
Det är dock intressant hur van man blir vid en viss typ av träning, hur bra man mår av den när man har kommit igång på riktigt, och hur sänkt man kan bli när man inte får vara med längre. Tror att det gäller framför allt löpning, det känns som att det är extra stor ”risk” att bli beroende av just det. Det finns liksom inget som kan mäta sig med känslan som kan infinna sig under en bra löprunda, heller ingen trötthet som är lik den man känner efter att ha sprungit totalt slut på sig själv. Just nu känner att jag blir på lite dåligt humör när jag ser andra springa, blir smått sur när jag hör hur folk pratar om sina prestationer på löpbandet och kan knappt titta in i Löplabbets fönster på min promenad till jobbet. Jag vill också springa!
Well. Mitt ben måste vila från min favoritträning, och under tiden får jag mata mil på crosstrainern, så är det bara. Jag blir iallafall vansinnigt svettig, pulsen blir hög och benen förvandlas till spaghetti. Man får vara glad för det lilla liksom.
Foto privat. Svettig och hög på endorfiner efter 72 minuter på crosstrainern…

You Might Also Like

8 Comments

  • Reply
    Carol!ne
    15 februari, 2010 at 20:00

    >jag skulle vilja springa 5 km utan att dö! ;D

  • Reply
    Ingela
    15 februari, 2010 at 20:03

    >Ja ibland får man vara glad för det lilla 🙂 Och om du sköter dina kort väl så kommer du kunna springa många, många, många mil under ditt liv framöver. Det är väl investerad tid och träning som du ägnar dig åt nu. Försök ha målet i sikte då kanske det blir lite lättare att stå ut?

    Men jag vet hur det är snegla på andra, de som har/gör det man allra helst själv vill göra men inte kunnat/kan.

    Kämpa på!

  • Reply
    Pernilla
    15 februari, 2010 at 20:55

    >Jag har en idé: spring i Prag på "gamla meriter" och sen springer Du Sthlm ½ mara med en formtopp 🙂

    Det suger att inte få träna som man vill, tycker att humörsvängningarna är värst (men min man brukar då fråga lite fint om inte jag ska gå iväg till gymmet en stund – han vet att det är en betydligt gladare och roligare fru som kommer hem).

    Kämpa på och gör som Du blivit tillsagd så är Du snart tillbaka!!

    Tack för alla glada tillrop och peppningar – jag blir såå glad!

    Kram

  • Reply
    Suzan
    15 februari, 2010 at 22:17

    >Heja vad du e bra!!
    O vi ses snart!! *ser fram emot det!*

  • Reply
    Miranda
    15 februari, 2010 at 22:29

    >Jag förstår dig till 110%. Håller tummarna för att du ska få springa så snart som möjligt!

  • Reply
    Kotte
    16 februari, 2010 at 08:50

    >72 minuter, bra jobbat. Jag tröttnar efter 20 minuter…

    Oavsett om du inte kommer göra något superlopp på halvmaran så kommer du ändå få åka till Prag och springa den. Härligt bara det.

    Kramar!

  • Reply
    Ulrika
    16 februari, 2010 at 09:24

    >Shit. 72 minuter på crosstrainer. Det är mental träning det.

  • Reply
    Ann
    16 februari, 2010 at 10:50

    >Usch ja, det är tortyr att läsa om andras härliga löpupplevelser när man inte kan springa själv. Förra veckan funderade jag allvarligt på att sluta läsa träningsbloggar helt, anvundsjukan är inte så trevlig när den hälsar på varenda dag.

    Du kommer springa igen! Du kommer susa förbi som ett streck på Sthlm marathon!

    Massa kramar!

  • Leave a Reply