helena jublar,  träning

>Ovanliga onsdagen

3 februari, 2010 /

>Dagen D. Dagen när mitt ben skulle få springa igen. Eller jogga, snarare. Att få tillåtelse att springa i max 10 km/h och max 3 km är inte löpning för mig, det är jogging (med det inte sagt att jag underskattar er som springer i 10 km/h, nu jämför jag bara med mig själv – ok?).

Värmde upp med en kvart på crosstrainern för att undvika att ställa mig på bandet helt kall. Jag måste erkänna att jag var orolig och nästan lite rädd när jag sen ställde mig på löpbandet. Hur reagerar jag om jag får ont? Jag kan verkligen inte förklara för er som inte springer hur det känns att tvingas vila från löpningen i en hel månad. Crosstrainer och cykel är inte detsamma, och oron över att benet inte skulle fungera idag var påtaglig, det måste erkännas.
Ställde mig på bandet, drog upp tempot till 10 km/h och började jogga. Kände verkligen efter, för varje litet steg. Gör det verkligen inte ont? Nej. Inte ens lite? Nej. Känns det inte alls? Nej.
Jag har inte ont längre! Oviljan att kliva av efter futtiga 3 km var total, jag hade kunnat stå där hela dagen. Men nu gäller det att skynda långsamt, jag vill inte få ont igen lagom till den 27 mars när jag väntas stå på startlinjen i Prague Half Marathon och iallafall pressa ur mig ett ok lopp. Jag har ju dock tyvärr tappat en hel del löpträning och får väl surt inse att det inte blir någon rekordtid där borta i Tjeckien, men jag ska göra mitt allra bästa. Om inte annat ska jag njuta av en vacker stad, härlig shopping och gott sällskap i form av Petra, Milla och Lisa – längtar!

Hann med ett svettigt styrkepass också efter min nystart på löpbandet, och sen väntade en energisk och minst sagt inspirerande lunch med en oerhört vältränad f.d. världsmästare. Skönt att inse att det finns fler som jag…jag menar människor som tycker att de har sovit bort en hel dag om de har sovit till 8 en lördag och som är så rastlösa så att de bara kan sitta still om de är i princip dödssjuka. Har anledning att tro att jag återkommer angående den här lunchen i ett inlägg längre fram…

Jag känner mig lycklig i hela kroppen över att äntligen vara tillbaka igen – are you with me?

12 kommentarer

  • Miss Agda

    3 februari, 2010 kl. 16:44 Svara

    >Yes, I am with U 🙂 Igår var det första gången för mig jag sprang utan smärta! Jag fick inte springa på hela 6 veckor och vet PRECIS vilken frustration du känt! Men härligt att våra ben går (springer) igen:) KRAM

  • Ann

    3 februari, 2010 kl. 20:35 Svara

    >Åhhhhh, jag blir sååå himla glad för din skull! Du har varit så duktig som vilat. Jippie, jippie, jippie, snart ska vi springa MARATON!!!
    Jättekram!

  • Angelica

    4 februari, 2010 kl. 07:41 Svara

    >Åh vad underbart. Förstår precis vad du menar.
    Men igår skulle du varit i Göteborg på mitt pass. Oslagbart. 60 min Indoor Walking. Det var inte bara en som kom fram och sa att det var det bästa passet nånsin =)

  • Juniorskan

    4 februari, 2010 kl. 09:10 Svara

    >Sweet!
    Själv anmälde jag mig till Midnattsloppet igår. Det är stort för mig som än så länge ligger på 10km/h när jag springer (dock utan knäskydd nu! 🙂

    Har du boende i Prag ännu? Annars kan jag varmt tipsa om http://www.venere.se
    Där ska du titta på lägenheter inte hotel. Då hamnar du med stor sannolikhet på ett fräschare ställe, mycket mer centralt, för en billigare peng.
    Damsög nätet på info om boende i Prag när jag skulle dit. Lägenheter var klart bäst.

    Du MÅSTE även besöka Café Savoy. Inget har i stort sätt ändrats sen 50-talet och både middag och eftermiddagsfika är fab!

  • Pernilla

    4 februari, 2010 kl. 09:57 Svara

    >Jippie! Men gör nu som Du är tillsagda att göra! *förmanar bara lite då jag vet att det kan vara såååå svårt*

    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.