mitt första marathon

>Marathontankar

>

Stockholm Marathon 2010 – 35 dagar kvar. Den 5 juni är den dagen jag har sett fram emot i snart ett år. En dag jag har väntat på sedan förra året när en skadad fot satte stopp för min start i mitt livs första marathonlopp och jag istället vackert fick stå bredvid starten med en vansinnig frustration över att inte kunna starta, en frustration som fick mig att gråta.
Men det har hänt något. Suget efter att springa ett marathon inte lika stort längre. Jag vet plötsligt att jag klarar av 42 km löpning, trots att jag aldrig har testat. Jag vet det verkligen, och jag behöver inte bevisa det för mig själv. Min kropp har visat mig att den klarar 20 marathonlopp på lika många dagar, och även om det var gående så vet jag att jag utan skulle kunna springa 4,2 mil utan problem. Och skulle problemen komma så skulle jag övervinna dem, det vet jag också.

Det här har fått mig att tänka på om det verkligen är värt att utsätta kroppen för 42 km löpning, när den inte på långa vägar har hunnit återhämta sig från min 80-milavandring? Att jag däremellan ska klämma in 7 dagars knatande runt Manhattan hjälper ju inte till direkt…
Den enda anledningen till att jag skulle springa loppet är för känslan i kroppen och huvudet efteråt. Jag förstår ju såklart att upplevelsen att springa in på Stockholms Stadion efter ett långt lopp är helt obeskrivlig, men kommer den inte blekna i jämförelse med att runda hörnet på Santiagos katedral efter 200 timmars mer eller mindre smärtande vandring? Kommer jag någonsin kunna uppskatta känslan och förstå att ett marathon faktiskt är en bragd och något som inte alla klarar, även om jag skulle göra det?
Är det verkligen värt att pressa kroppen igen så nära inpå? Utsätta redan utmattade hälsenor och benhinnor för ännu en utmaning, för att i slutändan klara något jag redan vet att jag klarar, och riskera att känna ett stort jaha? när jag når målet? Det tål att tänkas på…jag har en dryg månad på mig.
Foto privat. Vad kan slå den här känslan?

You Might Also Like

9 Comments

  • Reply
    mamma
    1 maj, 2010 at 11:59

    >Tänk efter…har svårt att tro att något kan överträffa de du redan har gjort.
    Som sagt…är det värt att utsätta kroppen för en mara?Nej inte alls.
    Du har en kropp och den ska hålla många år till.
    Vad jag vet så blir de en mara nästa år oxå.
    Håll ut…kommer dag kommer råd.
    Ta en paus nu så kroppen får läka…de har du nytta av framåt.
    Ha de bäst o stor kram.

  • Reply
    annika
    1 maj, 2010 at 12:09

    >Det här kanske är sjukt att säga för jag känner dig egentligen inte, så du får läsa det på rätt sätt 🙂 Men det känns som om att efter promenaden så har du blivit så sjukt mkt mer mogen i träningstankarna, eller att de blivit mer klara. Märks verkligen att du har stannat upp och tänkt till. Alla borde göra en resa så man får perspektiv på livet. kramis

  • Reply
    Helena
    1 maj, 2010 at 12:14

    >Annika – jag kan läsa det på rätt sätt, no worries! Tänkt till är helt rätt uttryckt, och det gäller inte bara träningen. Alla, och jag menar verkligen ALLA, skulle göra något liknande. Alla. Tack för tankar! Kram

  • Reply
    Sofie RW
    1 maj, 2010 at 12:29

    >Ärligt talat tror jag faktiskt att en marathon upplevelse är ganska blek i jämförelse med din vandring. Det verkar som om du kommit till insikter i ditt liv, och kan gå på känsla, och vet att du kan stå för det du besluter dig för. Väldigt beundransvärt!

  • Reply
    Kotte
    1 maj, 2010 at 16:46

    >Tycker du ska göra en marathon, men inte i år. I år har du presterat något mycket större. Låt kroppen vila och tänk istället på alla rundor du kan göra i sommar med benhinnor och hälsenor som är på topp istället.

    Kramar!

  • Reply
    Alexandra
    1 maj, 2010 at 17:19

    >Ja, du får känna efter och lyssna på din kropp. det kommer ju fler möjligheter om inte annat. Kanske kombinera Manhattan och New York Marathon nästa år? 🙂

  • Reply
    Karin
    1 maj, 2010 at 18:27

    >Jag tror precis som du skriver att du redan har varit med om en sådan makalös upplevelse, som din vandring var, att det blir svårt att slå den känslan.

    Lyssna på ditt hjärta innan du bestämmer dig. Det är det tips jag kan ge dig.

  • Reply
    Ellinor
    1 maj, 2010 at 20:36

    >Jag tvivlar inte på att du kan tolka din kropps signaler. Det råder inga tvivel om att du ska ta dig runt, men frågan är som sagt om det är värt det?
    Stor kram

  • Reply
    Sandra - en liten del av Mig.
    3 maj, 2010 at 15:32

    >Följ dina känslor och lyssna på kroppen. Tror du att det kommer att slita mer än vad det ger, så är det inte värt något.

  • Leave a Reply