mitt första marathon
-
Det närmar sig…
Ja, det sitter väl en och annan därute med marathonnerver nu? Själv har jag sett utsmyckningarna runtom i Stockholm i ett par veckor och börjat känna suget efter att få springa lååångt…det är en härlig hatkärlek som bubblar upp i kroppen när jag tänker på att springa 42 kilometer asfalt. Men jag kommer ju inte starta på lördag, jag agerar åskådare i år. Det kommer att kännas jobbigt att stå bredvid, det vet jag. Det kommer att rycka i springnerverna och jag kommer förmodligen att ångra mig tusen gånger att jag inte springer, och säkert vill jag hoppa ut i gatan och hänga på. Jag kommer förmodligen att bli tårögd…
Du kanske också gillar
Bussen till äventyret
Ultravasan 90 2016 – the story (part III)
Stronger – perspektiv och tacksamhet
-
Första maran – the true story
Ok, jag tror att jag har landat hyfsat bra nu och är redo att ge er ASICS Stockholm Marathon 2011 – the story. Långt lopp, långt inlägg. Here we go… Lördag 28 maj. Vaknade utsövd och pigg, tittade ut på vädret och konstaterade +13 grader och moln. Perfekt. Frukost, sista packningen och fullt fokus på uppgiften. Faktum är att jag var så fokuserad att jag hade glömt mammas mobilnummer som jag skulle skriva på baksidan på nummerlappen. Närmast anhörig, ifall att jag skulle rasa ihop längs vägen. Usch. Bussen in till jobbet, som fick agera avstjälpningsplats för väska och duschplats efter loppet. Sista pepp med ett par kollegor, en massa…
-
Äntligen!
Fokus…har aldrig känt sådant fokus, aldrig någonsin. Sovit som en prinsessa, känner mig pigg och kroppen bubblar. Känns det såhär hela vägen kommer det här att bli min bästa dag på länge. Ber till mig själv att kroppen är med mig ända in i mål. Laddad. Outfiten idag. Gammal bild – gamla beprövade kläder. Startnummer 8315 – nu kör vi!!!