127 hours och 22 timmar

Redan onsdag igen, vilket betyder sovmorgon och träningsvila i Helenas värld. Förmiddagen vigd till att bara vara och jobbet får vänta till senare. Gillar att tillbringa kvällen på jobbet…är verkligen ingen nio till fem-människa. Inte alls faktiskt. Onsdagar är bra dagar, helt enkelt.

Tisdagen går även den till historien som en bra dag. En riktigt bra dag. Den går också till historien som en typisk jag-utnyttjar-att-jag-bor-i-en-stad-dag. Jag gillar sådana dagar, även om jag hör mammas röst i huvudet; Helena, du behöver inte vara överallt och hela tiden. Men åh, det är ju så svårt att låta bli när det bara bubblar med bra grejer överallt!
Den (ja, gårdagen) började iallafall som de flesta andra dagar, med jobb. Tidigt jobb – upp 04.50..pip. Träning direkt efter jobbet och sen svisch iväg till stans bästa hudterapeut för att få någon fason på mina bleka ögonfransar (hej blondie!). Avslappnad och nykramad kastade jag mig ner i tunnelbanan (hatar, men det är praktiskt när man snabbt ska byta stadsdel) – destination världens mysigaste biograf Victoria (Fairtrade-kaffe, popcornspåsar vackra som en saga och mysfaktor maximal).

Anledningen till besöket var 127 hours, som jag tackar Åsa för att jag fick chansen att gå och se såhär två veckor innan premiären. 127 hours…det kan vara den starkaste film jag kommer att se under hela 2011, och det vågar jag påstå trots att det faktiskt bara är januari. Jag kan liksom inte beskriva med ord vad den här filmen gör med tankarna, kroppen och hela ens medvetande, ni måste helt enkelt gå och se den när den har premiär.
För er som inte har hört talas om filmen kan jag bara säga att det är en sann historia som skildrar Aron Ralston’s kamp för överlevnad, efter att han under en klättring ramlat ner i en bergsklyfta och kilats fast…och överlevnadsinstinkten människan besitter visar sig vara starkare än allt. Jag var totalt golvad när jag gick från salongen. Alltså, se den bara.

Trodde ni att min tisdag var slut där? Fel. Väl ute på Stockholms kalla gator igen längtade jag in till värmen, och var hittar man den bäst en tisdag om inte på Musslan? Än varmare blir det om man får fint sällskap, ett (sanning med modifikation) glas rött och dessutom serveras helt fantastisk livemusik som tilltugg. Typiskt bäst avslutning på en redan bra dag.

22 timmar efter uppstigning släckte jag helt utmattad lampan, men mitt vakna dygn kändes som en tiny tiny piece of cake med Aron Ralston’s ytterligare fyra dygns kämpande i minnet. Livet, mina vänner…ta hand om det, och gör det nu.