En spontan mara

Cykelsuget tog över min kropp idag. Eller…egentligen ville jag faktiskt springa, men eftersom jag sprang över en mil igår så var jag vis nog att låta mitt vänsterben ”vila” idag. Eftersom jag dock inte gillar att behöva avstå från saker så intalade jag istället mig själv att det var cykla jag ville idag. Vips så var löpningen bortglömd…it’s all about tricking the mind, som James D’Silva säger. Enkelt.

Men att bara sätta sig och cykla är inte min kopp té, så självklart hittade jag på ett ”rimligt mål”…och målet idag poppade upp som gubben i lådan vid lunch – ”jag vet, jag cyklar ett marathon”. Bra Helena. 42195 meter på en cykel som står still…great. Envis som en hel hög åsnor som jag är så tog jag mig dock igenom passet, och helt ärligt så var det helt fantasiskt skönt. Efter någon mil kommer man in i någon slags bubbla och man trampar liksom bara på…trots att tempo och motstånd ligger preciiis under mjölksyregränsen.
Efter 85 minuter var mitt marathon över, och jag såg fräscht(?) nyduschad ut (varför svettas man så extremt mycket när man cyklar?) och benen var spaghetti – tänk skolmatsal, inte al dente. Endorfinerna hade kalas och jag konstaterade återigen hur underbart skönt det är att tömma kroppen på energi och låta hjärtat jobba.

Ett samtal med min kära moster på vägen hem höll glädjeruset igång, och väl hemma körde jag en välbehövlig storstädning av hela lägenheten…så lätt när man är djupt drogad av endorfiner och spelar en massa nyfunnen musik på Spotify. Jag kommer att sova som en stock inatt, veckan har börjat riktigt, riktigt bra och imorgon vankas det härlig sovmorgon.
Jag gillar verkligen livet nu. Big time.