I can handle the truth...oh yes, I can! -

”Du verkar ha tagit i rejält idag, du är sådär rödvit i ansiktet som man är när man har ansträngt sig lite för mycket”. Vissa dagar gillar jag mina härliga och ärliga kunder lite mer än andra…och ibland kan man ta en icke-komplimang bättre än andra gånger.
Idag studsade orden mot min panna och föll till golvet, för mitt utseende rimmade inte alls med min känsla i kroppen. Ansiktet som uppenbarligen skvallrade om total utmattning var egentligen the face of träningsmässig tillfredsställelse, ett endorfinrus som inte visste några gränser och en obeskrivlig glädje att mitt tidigare så onda ben tillsammans med mitt vältränade psyke orkade ta mig 15 kilometer på ett löpband. Men slutkörd? Långt ifrån.

Plötsligt vaknade suget efter att anmäla benen och psyket till något lopp under året…förutom Stockholm Marathon då, som jag redan är anmäld till men som fortfarande ligger lite i riskzonen. Jag kommer garanterat att avstå om det finns den minsta risk att jag springer sönder mitt ben igen, så det så. Men sugen är jag allt…det ska jag inte sticka under stol med (vad är det för uttryck?).

”Jag tycker synd om dina blivande kunder, med tanke på dina sadistgener” var en annan skön sanning som levererades till mig idag från en kund, när min kommande PT-karriär kom på tal. Ska nog se till att hoppa in som vikarie till ovan nämnda kund när han minst anar det…what goes around comes around, säger jag bara och ler lite inombords…eller gapskrattar, to be honest.

Har ni tränat idag?

7 kommentarer