Att se vad man vill se

Jag gillar att analysera saker och ting…att se små tecken i vardagen som jag kan få till nästan vad som helst, helt enligt mina egna förhoppningar. Drömmare – jag? Obotlig. Men jag gillar det och tänker fortsätta så länge jag har iallafall en fot på jorden.

Just idag har jag ägnat en hel del tid till att analysera min kropp, och då framför allt hur den fungerar och reagerar när jag utsätter den för löpning…ni vet, den där löpningen som har gått minst sagt upp och ner sen ett år tillbaka när jag tyckte att det var rimligt att traska genom hela Spanien. Har väl haft ont i ungefär allt som går att ha ont i under året som gått, men nu verkar det faktiskt äntligen vara på väg åt rätt håll på riktigt! Min stabiliserings – och styrketräning som jag har svurit mig igenom verkar börja ge resultat…

Dagens analys har nämligen bestått i en summering av veckans löpdos fram till idag, vilken jag kan räkna ihop till totalt 43,5 kilometer (plus en fuskjogg på 5 km till jobbet imorse som jag dock inbillar mig var en ”promenad”). Analysen har också inneburit ett konstaterande att kroppen idag på eftermiddagen pallade 5 x 1000 meter i 4-minuterstempo, med bara 1 minuts vila mellan tusingarna! Dessutom har jag med hjälp av ett proffs (läs: stans bästa(?) naprapat) konstaterat att det finns hopp för min sneda, obalanserade och smått trasiga kropp, och att jag visst kan springa Stockholm Marathon om exakt 50(!) dagar! Vill jag göra det så bra som möjligt finns det dock en hel del att jobba med, och det har jag och min envishet redan bestämt att vi ska göra…nu.

Det finns ju hopp – jag visste det!

Det här väntade i min brevlåda hemma…
Ett tecken så gott som något va?