Ser ni vad jag ser?

Jag gav mig själv en mer än välbehövlig sovmorgon idag. Först klockan 10(!) kröp jag ur sängen och jag kan inte komma ihåg när jag sov så länge senast. Fantastiskt skönt! Konstaterade flera plusgrader utanför köksfönstret, drack dagens första och bästa kaffe och knöt sen på mig löparskorna för att ta ett varv runt Riddarfjärden. Upptäckte när jag kom ut att jag hade missat att det blåser halvt storm i huvudstaden idag, men jag levde i nuet och utnyttjade att jag hade vinden i ryggen på väg hemifrån…försökte liksom ignorera tanken på att jag skulle ta mig hem åt motsatt håll.
Jag vet inte vad det är med mina ben nu, men det känns liksom som att de springer utan min hjälp. Jag har ett otroligt skönt flow i steget och jag kan bara tacka och ta emot. 12 kilometer kändes som en walk in the park och väl hemma igen satte jag mig vid vattnet, tackade mig själv att jag kämpade halva rundan i motvind och bara var en stund.

Det är sällan jag sitter ner och bara känner efter hur jag verkligen mår, men idag gjorde jag det och jag kunde ju bara konstatera att jag har en otroligt skön känsla inombords…känner mig ungefär som en knopp som är på väg att brista, som att det ligger något i luften som jag inte kan greppa men som ändå gör mig glad.
Livet är bra nu. Väldigt bra.

Min ö knoppar och jag med den.