Andas ut…

…jag överlevde och lyckades ta mig tillbaka till Stadsgårdskajen levande och helskinnad igår. Den där utlovade kulingen höll sig snällt borta och jag kom snarare hem som en lite gladare Helena med tio ton skratt i magen och en efterlängtad parfym och ett par flaskor bra rödvin i taxfree-påsen.
Skuttade direkt från båten till närmaste dusch, svepte en kaffe, klev i en svart klänning och susade vidare till en mycket trevlig söndagsmiddag á la lyxvariant med en vacker utsikt över höst-Stockholm. Ett mycket bra slut på veckan men sömnbristen som jag startade den här veckan med var imorse ett faktum.

Men som man brukar säga…kung på natten, kung på morgonen…ja, eller kanske drottning i mitt fall då. Hur som helst så var det bara att bita ihop hårt imorse när klockan ringde fyra timmar efter att jag hade stängt mina ögon. Jag brukar oftast tycka att det är värt att vara lite zombie en dag om man har haft en väldigt kul kväll…vilket jag verkligen hade igår.
Arbetsdagen passerade rätt snabbt ändå och trots att jag mest ville sova i samma sekund som jag slutade för dagen tvingade jag mig själv att riva av ett snabbt och svettigt pass på gymmet innan jag fick gå hem…och några utfall, knäböj, diverse övningar i cablecrossen och några magmördarövningar senare kändes kroppen faktiskt som en skönare plats att bo på (något jag inte kommer att kunna säga imorgon…hej träningsvärk).

Kvällen har utvecklat sig till att bli den lugnaste och på länge, och man skulle kunna tro att jag just har fyllt 72 år. Sov två timmar(!) i soffan när jag kom hem, och nu har jag i sällskap av Leif GW Perssons sommarprat från igår njutit av en fantastiskt lyxig middag och lite stickning. Det finns ju inga gränser för hur bra en måndag kan bli…och jag menar det verkligen.

Sockerfri blodpudding med mammas rårörda lingon. Minst sagt underskattat.