Berg – och dalbana

Efter ett dygn i en känslomässig höstbluesig rollercoaster (bara one of those days som jag ändå har lyckats bota hyfsat med tankebefriande morgonpromenad, bra musik, storstädning och ett långt och varmt bad) fick äntligen löparskorna ta plats på fötterna igen nu på eftermiddagen.
En mil fick jag återigen springa (David är fortfarande den som bestämmer…), och jag gjorde det runt Kungsholmen i ett nytt givet kilometertempo. Ett tempo där jag mådde bra och fick ta i mer än på länge – otroligt skönt! Mina första kilometer var svåra att hålla nere fartmässigt, men jag kämpade och lyckades tillslut hitta en fart där flowet infann sig utan att jag behövde bromsa. Smärtfritt? Oh yes! Jag är verkligen på väg tillbaka nu…så måste det väl ändå vara?

Tro mig, jag behövde verkligen det här endorfinpåslaget idag…mer än på mycket, mycket länge. Den här helgen var verkligen inte min bästa, men jag avslutar den iallafall en bit över ytan, ser ner på det som var dåligt och försöker lära mig något av det. Fint så, move on.

48 min 21 sek. Viktiga siffror. Löparframgångsmässigt, that is. Annars…helt oviktiga.