Prestationskrav…eller?
Jag började jobba väldigt sent idag och sov därmed ovanligt länge…en sisådär nästan tio timmar. Har lite svårt att hantera den stora mängden sömn och var fram till lunch riktigt seg i både kropp och knopp. Som tur är piggnade jag till när jag kom till jobbet och fick träffa kollegor och energiska kunder, och 8 helt oplanerade kilometer på löpbandet fick mig att vakna till på riktigt.
Hade Nyhetsmorgon på i bakgrunden när jag pysslade runt hemma imorse, och lite senare började Efter tio med Malou. Jag fastnar väldigt sällan framför tv:n, men imorse diskuterades det hur vi påverkas av det prestationssamhälle vi lever i, och det var riktigt intressant. Rickard Engfors var gäst och pratade öppenhjärtat om hur hans prestationskrav på sig själv fullkomligt knäckte honom, och Ulrika Eriksson erkände hur hon inte längre klarar direktsändningar eftersom hon är så rädd för att göra fel och inte räcka till. Intressant och tänkvärt.
Isabella Löwengrip är med i programmet som Malous ”sidekick”, och hon blev såklart utfrågad om huruvida hon har spätt på prestationskraven hos unga tjejer i Sverige, och hon blev ifrågasatt i det faktum att hon ger en skev bild av sig själv när hon inte bloggar om t.ex. sina dåliga dagar eller snedsteg när det kommer till en sund kosthållning, och hur bloggare i största allmänhet inte skriver om saker de inte är särskilt stolta över p.g.a. rädslan över att det ska framstå som ett misslyckande när det kommer till prestation. Blondinbella försvarade sig med att hon visst äter dåligt ibland, och hur hon visst hade skrivit på bloggen att hon hade legat och käkat hamburgare halva helgen. Hon fick då frågan om inte det tillslut blir en prestation i sig – att liksom vara tvungen att bevisa att man inte alltid lever felfritt?
Programmet och diskussionerna fick mig att tänka på det här med bloggar i största allmänhet, och träningsbloggar i synnerhet. Vi som kastar ut våra prestationer, lyckade träningspass och felfria måltider på bloggen vet ju alla att det sitter en massa människor och läser det vi skriver. Vi misstänker kanske också att det finns en och annan som blir påverkad av det och som kanske även känner prestationsångest. Den tanken bör iallafall ha slagit oss både en och två gånger.
Vi är med all säkerhet också en hel del som har skyhöga krav på oss själva, och som känner mer eller mindre stor press att ha något att leverera till våra läsare….iallafall känner jag det from time to time. Jag har fått höra genom åren att jag ändå ger en hyfsat balanserad bild av mig själv, jag har liksom inte svårt att skriva om jag har haft en riktig pissdag någongång och bara ligger och stirrar i taket. Men visst känner jag också ibland att jag ”måste” skriva om när jag har varit ”duktig” och vilat från träningen eller sovit mer än jag brukar. Sjukt egentligen när jag tänker på det.
Hur som helst. Jag är väldigt intresserad av hur ni ser på det här med prestationskrav – både hos er själva som bloggare gentemot era läsare, och även hur ni läsare känner av att läsa träningsbloggar? Är det enbart motiverande eller följer det med en massa krav i texten ni läser..? Please, låt mig veta – jag är otroligt nyfiken!
Glad efter dagens helt oplanerad och därmed kravlösa(?) löpning.
Du kanske också gillar
Löparåret 2020 – en onormal historia
#sannuari – mitt januari
15 kommentarer
Erika
jag tycker du alla gånger ger en balanserad bild av dig själv och din syn på träning, det tyckte jag redan innan jag lärde känna dig och faktiskt ännu mer nu när jag faktiskt känner dig privat. Du som bloggar har inte ansvar för hur det du skriver tas emot av var och en – det ansvaret, tycker jag, ligger hos läsaren. MEN med förbehållningen att det du levererar ändå är sunt och vettigt; det jag menar är att man inte ska gå till extremer (kräks upp maten för bättre effekt, sov inte alls etc). Du levererar ju vad som fungerar och inte fungerar för dig – det är en inspiration att läsa. De personer som inte kan skilja på det och på vad som gäller för dem har förmodligen dessa problem oavsett vad du skriver.
Är man en offentlig bloggare som många av ”bloggar om träning” är har kanske ett visst ansvar, men det får inte gå till extremer. Det ni skriver om är era prestationer utifrån de förutsättningar och intressen ni har – den som läser kan välja hur den vill reagera på det, om den vill se det som inspiration, piska, blaha.
Och för övrigt – goddamn vad vacker du är 😉
Eva Marie
Shit vilket intressant ämne, som jag dessutom tänker massor på!
Jag tillhör den mer speedade skaran människor som oftast uppfattas som personen som aldrig vilar, alltid tränar, alltid är glad, alltid är på topp etc etc (utom just nu eftersom jag är sjuk 😉 ). Jag tänker positivt och även om jag har en dålig dag så – tja, det finns alltid ngt jag är glad över liksom…
Det som fick mig att inse att det faktiskt kanske är en skev bild och en bild jag inte het vill förmedla var en dag på facebook när jag skrev ngt i stil med ”Åh, skitdag – allt går emot mig, bara mörkt!” Fick VÄRSTA kommentarsstormen, flera gulliga peppande kommentarer men också flera i stil med: OJ, kan du ha en dålig dag? Har EM en dålig dag måste det vara domedagen. Oh my god, hur är det med dig? Är du sjuk?
De allra flesta var säkert vänligt menade, från vänner, men DET fick mig att inse att OJ, vilken bild har de av mig egentligen? Faktum är att efter det har jag medvetet skrivit de ggr jag pillar navel, äter nutella och liknande. Det som hänt är att jag nu istället är ”kvicksilver-tjejen som äter nutella” istället 😉 Vet inte vad som är bäst 🙂 Skall bli kul att läsa alla andras kommentarer!!
soffan
Jag funderar inte jättemycket över vad jag ger för bild av mig själv i min blogg. Kanske borde göra det mer än jag gör? Jag skriver däremot ärligt, och eftersom jag själv tycker att jag har väldigt mycket balans i mitt liv, tränar mycket-vilar mycket, äter ibland jättenytiggt och ibland sjukt sunkigt, är ofta sjukt ambitiös men lika ofta en latmask, nästan alltid glad men ibland deppig, så hoppas jag också att bilden man får av mig i min blogg blir någorlunda balanserad…
Däremot kan jag ibland känna när jag läser andras bloggar att ALLA är mycket duktigare än jag, och känna mig som värsta oambitiösa soffpotatisen i jämförelse. Fast det är nog för att det är sant… 😛
soffan
*nyttigt
Emelie
Jätteintressant! Det där med vilken bild folk har av en, och får av en via blogg, facebook, twitter etc, är ju knepigt. Precis som Eva-Marie som kommenterat tycker folk för det mesta att jag hinner hur mycket som helst, är pigg, på g, etc. Och det stämmer ju, men visst har jag skitögonblick och saker som är jobbiga. Grejen är att de saker som är jobbiga på riktigt är liksom jobbiga på riktigt, och inget som jag delar annat än med mina allra närmaste. Mina skitögonblick (tex jag och min simkurs, motiga löppass, dagar då jobbet inte vill sig, det är lego överallt och hunden har kräkts i skorna, etc) har jag inga bekymmer att dela däremot.
Och själva förebildskonceptet. Det är ju superkomplicerat. Diskuterade det här hemma senast i morse, då maken tyckte att Zlatan var osympatisk och inte nyanserad efter att ha gjort mindre trevliga saker, och att det är komplicerat eftersom han är en förebild för många. Men vem är det som bestämmer hur en förebild ska bete sig? Har förebilden själv utnämnt sig till förebild och därmed tagit på sig nån form av moraliskt ansvar eller har någon annan bestämt att just den personen är en förebild? Är man en förebild bara för att man ger sig ut i offentligheten, är det en del av ”spelet”? Det är ju en rätt filosofisk fråga det här …
Det enklare svaret är väl att om man har gett sig ut som bloggare får man kanske tänka sig för om man själv upplever att man glossar sitt liv?
Träningsglädje
åh. vet precis vad jag tänker men inte hur jag ska formulera sig. ALLA som skriver borde ha ett ansvar att reflektera över vilken bild man sänder ut – sedan är det upp till var och en att agera på det. tycker att blondinbella till viss mån sänder ut lika mkt negativt som kissie i vissa fall, fast på två helt olika sätt. men samtidigt måste vi som läser också ta lite ansvar. jag tror också att olika typer av läsa fastnar på olika typer av bloggar, och därför är det olika lätt/svårt.
frida
Ett viktigt ämne att lyfta och är glad att du vågar och göra det. Läsaren får alltid ha sitt perspektiv och vara lite objektiv på vad man läser men klart det påverkar. Tanken slår mig när jag läser olika bloggar är hur orden använts. Ord som duktig, unna, tillåta, måste, tider hit och dit, skuld, osv används i tränings och hälsosammanhang och det blir lite felkopplingar då i huvudena.
Är man duktig om man tränar eller vilar? Om man unnar sig utan att träna vad är det då? Om man vill gå ner i vikt efter en graviditet eller annan anledning är det skamligt att skriva om det? Träna för att vara hälsosam men vad är baksidan, vad offras istället? Vart går gränsen mellan att träna skadligt dagen efter att kroppen vart sliten eller hälsosamt? Är träning ett intresse eller livsstil, kan man då blogga om man är hälsosam och vilar kroppen i veckor? Och alla dessa prylar som ska köpas hit och dit, mer och mindre ekologiska för att utstråla en hälsosam livsstil och sedan erkänna synden att en muffins är ”unnad”. Svårt att skriva om det och är glad att någon annan bloggar om det :).Men visst sätter bloggarna jag läser spår i mig på gott och ont. Annars hade jag inte läst dem.
Din blogg är en av dem som utstrålar balans och ingen skam. Däremot kan jag fundera på allt eller inget vardagen :).
Ellinor
Jag tycker själv inte att min blogg är särskilt prestationsinriktad då jag bara delar med mig av små och ganska så obetydelsefulla fragment av vardagen. Jag föredrar att ha det så för att dels slippa kraven på mig själv (de finns där ändå) men också undvika att ge en skev bild av vem jag faktisk är.
När jag läser andra bloggar, brukar jag sålla ganska mycket. Av egen erfarenhet så vet jag att man i sin blogg inte delar med sig av allt utan kanske väljer de där roliga stunderna. Det är också det som jag själv tycker är roligast att läsa om. Personen som framställs i bloggen är så mycket mer än den och det är nog viktigt att ha i bakhuvudet.
Kram
Mela
Svår och stor fråga. Jag personligen läser väldigt få träningsbloggar nuförtiden, helt enkelt för att jag oftast tycker att de blir för platta – jag är inte intresserad av vad folk presterar, däremot är jag intresserad av vilka de är, hur de tänker, lever sina liv, vad de funderar över. Jag tycker att du gör det bra, din blogg speglar ett liv som inte alltid är fullständigt balanserat utan lite upp och ner. Och som sagt tidigare – din personlighet är ju mycket mer komplex än bara träningen (och nu menar jag inte att inte alla andra som träningsbloggar har fler sidor, för det har de garanterat, men alla väljer kanske inte att visa dem) – hallå resor, musik m.m.
Pingback:
Träningsglädje
frida är klok.
Camilla
Bra skrivet, och en bra tankeställare. Jag tänkte mycket på de här för några månader sen. Precis innan jag själv började blogga – vilka siganler man sänder ut och vilka man vill sända ut.
Jag tror det är viktigt att se till sig själv, och vara ärlig – när man läser.Vissa bloggar får man alla nyanser i, medans vissa bara delar medgångar. Inser man inte de kan nog prestationskraven bli skyhöga, men om man försöker se till det stora hela så kanske man kan hamna på lite mer lagom nivåer.
Men det är inte helt lätt, jag kan dras med ibland och känner att alla är såå bra, disciplenderar och motiverade hela tiden att ja ligger år efter.
Mia
Jag tycker att det är så konstigt hur vi tjejer alltid krävs på att vara just förebilder. Varje val, varje inlägg, varje bild måste motiveras. Det här tänket finns ju inte ens om vi pratar om en manlig bloggare eller män överhuvudtaget. Kanske är det något socialt arv om hur vi ofta tagit huvudansvaret för barn och därför ska vara bra förebilder.
Hursom jag tror vi påverkas av vad vi läser och jag vet min syster som har haft en ätstörning läste bara bloggar där andra var besatta av att banta – därför håller jag med Bella att en peppande attityd nog är mer hälsosam. Sen förstår jag kritiken att det kan bli för tungt, att man känner att det blir omöjligt att leva upp till men då motsätter jag mig mer bloggar som house of Philia osv, de s.k vita bloggarna som bara bloggar perfektion. Sådana bloggar har jag strukit från min lista numera, efter Englas bröstoperation bestämde jag mig för att noga se över min läsning och bara läsa tjejer jag vill inspireras av. Man är valen man gör liksom. Så för mitt eget välmående skull har jag blivit nogrannare med vilka bloggar jag läser.
Christer Barregren
Många bloggare har långa listor med allt det har gjort eller ska göra…zzzzz… orkar läsa? Nej. Men när folk skriver inspirerat eller poetiskt om kul träning då läser jag och blir inspirerad 🙂
Ronja
Självklart kan jag få prestationsångest och ha höga krav på mig själv. Jag får ofta höra. ”Hur orkar du med att träna så mycket?” ”Hur hinner du?” ”Shit vad du är duktig” osv…. Ja, men så är det ju i allmänhet (även på facebook), man skriver det positiva och utelämnar det negativa. Klart att jag har dåliga dagar också, det har ju ALLA. Men frågan är om man gör sina bloggläsare en tjänst genom att INTE skriva om det? Uppfattas man som ’perfekt’ om inte det dåliga syns? Eller man kanske uppfattas som negativ och sur och skrämmer iväg läsare om man skriver om tråkiga och jobbiga saker. Visste förekommer det såna inlägg hos mig också. Men det är ju inte direkt några psykologer som läser min blogg, utan det är vanliga tränings- och hälsointresserade människor och därför skonar jag dem från sånt som tar energi -jag är inte ute efter nåt slags medlidande!