Tjurskallig or not?

Ibland vill hjärnan mer än kroppen. I mitt fall händer det rätt ofta, och för ett par år sen var jag extremt dålig på att lyssna på kroppen när den skrek och kände sig överkörd av hjärnans envishet. Men tiden har jag dock lärt mig att skadorna kommer som ett brev på posten om jag inte lägger tjurskalligheten åt sidan ibland, och jag har tvingats att lugna ner mig lite i min träningsiver. I helgen när jag äntligen tog mig tid att se Folke Rydéns dokumentär Medaljens pris på SVT Play (se den nu, den ligger bara ute i ett par dagar till!) blev jag verkligen påmind om hur viktigt det är att lyssna på kroppens signaler, och även om jag inte på något sätt är elitidrottare så tog jag med mig ett par viktiga tankar när jag hade sett den.

Idag när det var dags att köra mina planerade intervaller på löpbandet fick jag sätta min klokhet i verket. Tusingar var planerade, men jag kände att benen var Midnattslopps-sega redan när jag började uppvärmningsjogga i lugnt tempo. När jag drog upp bandet till min tänkta hastighet kände jag att benen inte alls ville springa några tusingar…så jag lät dem springa fyrahundringar istället. Kändes precis lagom att rusa ett varv runt den virtuella löparbanan på displayen och vila en minut mellan varven. Fem varv i bra fart och en nedjogg, sen var jag och mina ben mer än nöjda.
Att jag hade tänkt mig något helt annat försökte jag att inte tänka på alls. Jag pluggade i Kent (vilken konsert på Sjöhistoriska igår..!) i öronen, stretchade länge och konstaterade att jag hellre är pigg på onsdag när jag planerat långpass – då finns det liksom inte att jag kan bli seg i benen efter en kilometer eller två. När jag kom hem och startbeviset till Stockholm Halvmarathon låg i brevlådan kändes det bra i magen att jag hade varit klok och lyssnat på mina stackars ben idag. Det är ju om 26 dagar (hjälp!) jag ska vara som starkast ju, inte idag!

Glad över att få kliva av bandet och stretcha istället.