Tjejmilen 2012…puh.

Jag har alltid två tidsmål när jag springer lopp – en skamgräns och en drömgräns. Skamgränsen är av realistisk art och klarar jag inte den blir jag smått besviken, och drömgränsen är precis som det låter…en tid in my wildest dreams. Jag tävlar alltid bara mot mig själv och bryr mig rätt lite om vad alla andra gör, även om jag väldigt ofta imponeras av människor som når sina drömmars mål när jag vet hur mycket slit det ligger bakom.
Idag låg skamgränsen på min tid jag fick på Midnattsloppet – 46.57 – och drömgränsen på smått magiska 45 minuter blankt. Kroppens förmåga imorse kändes någonstans där emellan så jag var rätt säker på att jag inte skulle gå hem besviken, så länge inget helt oförutsett hände.

Efter att ha spenderat en stund i Plan Sveriges tält och minglat med bloggkollegor och läsare tassade jag, Anna (som krossade sitt pers idag!) och Mela mot starten. Ganska svalt (läs: kallt) i luften och lite lätt duggregn, och för mig kändes det som ett perfekt löparväder – jag gillar ju verkligen inte att springa i värme.
Trots att vi startade i första startgrupp var det trångt i början, som vanligt. Det fick bli ett par sidohopp upp på trottoarer, pareringar för att undvika vattenpölar och en del sicksack-löpning mellan löpare som sprang lite långsammare än vad jag hade bestämt mig för. Första kilometern passerade rätt snabbt, hade fullt fokus på att inte snubbla och glömde liksom att jag sprang.

Sen började loppet. Kände mig faktiskt rätt småtrött redan från andra kilometern, och jag tänkte att den där drömgränsen skulle bli helt onåbar idag. Jag hade inbillat mig att Tjejmilen är flack, men det är en del små och ack så sugande uppförsbackar att ta sig igenom (note to self: träna mer backe). Vid 5 kilometer kände jag att det var tungt att andas och faktiskt inte alls särskilt kul att springa. Kroppen var pigg men andningen…not so much. Att jag hade ytterligare en halvmil framför mig faktiskt rätt oskönt just då.

Publiken hade nog stannat hemma i soffan idag, för det tog inte fart längs banan förrän runt 7-8 kilometer. Det är ju så mycket lättare att springa när det är lite liv och rörelse, och mellan 8 och 9 kilometer gjorde jag min snabbaste kilometer på hela loppet. Tacksamt nog fångade Aftonbladet mig (bläddra till bild #56) precis där, och jag ser därför oförtjänt pigg och stark ut!

Sista backen upp mot Radiohuset är inte det minsta kul, och det är rätt mentalt knäckande att den ligger under sista kilometern. Andningen var inte med mig alls (och det hjälper ju inte att folk står och röker längs banan – skärpning!), och jag insåg att det skulle bli tvunget med en rejäl spurt om den där drömgränsen skulle nås. Jag sprang sista 500 snabbare än vad jag egentligen orkade, svängde in på gyttjepölen till upplopp och fullständigt flög in över mållinjen precis….så att jag INTE klarade mina 45 minuter! 6 sketna sekunder snabbare och jag hade gått i mål på 44.59…nu blev den officiella tiden 45.05 (och plats 205 totalt), vilket ändå är personligt rekord i loppsammanhang för mig. Eftersom min Garmin dock gav mig 10,14 km (p.g.a. allt sicksackande) och en snittid på 4.27 per kilometer så är jag ändå mycket nöjd över att den ”verkliga” milen gick under 45. Dock är det ju resultatlistorna som gäller, och idag räckte jag inte hela vägen fram till drömmen…

All in all är jag dock jättenöjd med dagen – det har varit en ära att få springa för Plan, det var superkul att träffa alla bloggkollegor och insupa en massa löparboost ute på ett lerigt Gärdet. Jag kommer att lägga mig i soffan med en skön känsla i kroppen ikväll.